Broken Flowers

Vi har sett det förr. Bill Murray som deprimerad. I de fyra senaste filmerna han haft en roll i, “The Royal Tenenbaums”, “Lost in Translation”, “Life Aquatic” och nu också “Broken Flowers”. Inte en ända gång ler han.

Don (Bill Murray) lever ett färglöst liv i en förort. En dag lämnar hans flickvän honom, samtidigt som han får ett anonymt, mystiskt rosa brev som informerar honom om att han har en son som kan komma att söka upp honom. Don börjar utvärdera sitt förhållande till kvinnor istället för att, som vanligt, gå vidare till nästa tjej. Till sin hjälp får han sin entusiastiske vän Winston, som helst vill skriva en roman om Dons letande efter ledtrådar och letande efter gamla flickvänner.

Bill Murray är bäst när han inte ler. Det är därför han gör det så bra. Men, har vi inte nått en punkt då det skett några gånger för ofta? Varför vill inte Murray leta sig ut i okänt land och upptäcka fler sidor av sig själv?
– Jag känner mig uttömd på känslor, säger han, och menar att skådespelaryrket inte längre är något för honom.

Bill Murray är emellertid prickfri, och kroppsspråket ersätter allt som ett leende annars tillför. Vid ett tillfälle är det två andra personer som för konversationen, men det är ändå Murray som får all uppmärksamheten, då genom att mästerligt använda sina ögon. “Broken Flowers” är en långsamt berättad historia med en del välserverade doser av humor. Man vet ungefär vad man kan vänta sig, och överraskas sällan. Jim Jarmusch berättar långsamt och sparar kanske på sig lite? Varför inte överraska oss lite oftare? Indie-guden Jarmusch har blivit lite av en expert på att göra filmer där karaktärerna ofta reflekterar kring sig själva och försöker finna motiveringar i beslut och förklaringar i vad som skett. Jarmusch skrev “Broken Flowers” just för Bill Murray, och reflekterar också tillbaka till Murrays tidigare liv. Var han en Don Juan då han varje lördagkväll var i direktsändning i tv?

“Broken Flowers” är känslor och humor blandade i en salig blandning, med lite road trip-äventyr på toppen av detta. Ingen hade kunnat göra det bättre än Jarmusch och Murray, men var de båda inte lite väl fega?