Brudtärnan

Jag har inte sett en Chabrolfilm producerad efter 1970, men den regimässiga prestationen i Slaktaren utgör helt klart en av mina favoriter bland Claude Chabrols filmer. Brudtärnan är inspelad trettiofem år senare, och är inte lika stark som hans första filmer, fast Chabrols prestation är mästerlig.
När familjen Tardieu når det naturliga stadiet av upplösning, då den ensamstående mamman börjar söka nytt sällskap medan hennes barn sakta lämnar hemmet för nya liv. Familjeporträttet möts med inträngande foto och talande dialoger som detaljbeskriver situationen på gränsen till övertydlighet. Mamman träffar en ny man som behandlar henne sämre än hon förtjänar, den äldsta dottern gifter sig och den yngre dottern faller in i ett sent tonårsuppror medan brodern, spelad av Benoît Magimel, möter en framtid av slentrian inom mäklarbranschen.

Om det är något jag verkligen gillar med Chabrols filmspråk är det hans förmåga att plantera frön tidigt i sina historier, vänta tålmodigt medan de diskret växer upp och i samma sekund som de blommar ut låta historian vändas helt. Brudtärnan blir ett skolexempel på regigreppet när Benoît Magimels karaktär för ett kort samtal med systerns brudtärna under bröllopet för att sedan återvända till sin verklighet utan att ägna särskilt mycket tanke åt henne, bara för att när publiken släppt henne ur tanken låta dem mötas igen. En kärleksrelation växer upp mellan dem, och utan att riktigt märka det har kameran lämnat familjen för att i huvudsak ägna sig åt paret under resten av filmen.

Växlingen mellan familjedramat och det som kommer att bli en kärleksthriller ger verkligen filmen ett mervärde. Den process som bilden av brudtärnan genomgår blir nästan den mest imponerande aspekten av filmen. Från att vara en besynnerlig söt flicka till att visa sig som en gravt psykiskt störd kvinna utan insikt eller hänsyn till andra människor. Den thriller som utvecklas genom henne låter sig inspireras av Chabrols mästare Hitchcock och när man i efterhand har möjlighet att se filmen i sin helhet slås man av intelligensen bakom varje scen. Brudtärnan når aldrig samma fotografiska genialitet som Hitchcocks – ur den synpunkten – skickligaste filmer, men jag slutar aldrig förvånas över Chabrols förmåga att planera en hel produktion fram och tillbaka upprepade gånger för att göra den än mer intressant för varje gång man ser filmen.

Den här filmen är så bra som den kan bli, och det är hela tiden förutsättningar utom räckhåll för en regissör som sätter gränserna för den här filmen. Därför är det synd att filmen i grunden inte är mer än medelmåttig. För Chabrol gör varje scen med en noggrannhet som om det vore hans sista.