C.R.A.Z.Y.

Kanadensisk film är det sällan vi hör någonting om. I Quebec, fransktalande provins, håller man hårt på traditionerna och anorna. Här är det nästan bara franska som gäller. Det finns få amerikanska skolor och vägskyltarna är helt och hållet på franska. Mentaliteten från Quebecborna “vi mot alla” har retat gallfeber på övriga kanadicker. Men “C.R.A.Z.Y.”, helt och hållet på Quebecfranska, kan ingen tycka illa om.
På Jesus födelsedag, den 25 december 1960, kommer Zachary till världen. Han växer upp som den fjärde av fem söner i en förortsfamilj i Quebec. Vidskepliga mamma Laurianne ser i den känslige Zach en pojke utvald av gud, detta under tiden som den bistre fadern är en stolt man av den gamla skolan, som försöker fostra sina fem söner till riktiga män. Zachary går från barndom till ungdom, genom julaftnar och födelsedagar, med en växande känsla av att vara annorlunda. Han försöker som pojke förtvivlat spela rollen som en välartad son – hedersuppdraget att hjälpa pappa tvätta bilen på söndagarna får hans hjärta att svälla av stolthet. “C.R.A.Z.Y.” tar sikte på en ovanlig barndom och uppväxt, där en oskyldig pojke tvingas förneka sitt sanna jag för att få sin fars godkännande.

“C.R.A.Z.Y.” har fått Kanada att på något vänster acceptera Quebecbor, men också en biopublik världen över att ställa sig upp och applådera då eftertexterna rullat upp. Jag är villig att göra detsamma. Jean-Marc Vallée har lyckats skapa någonting säreget och alldeles magnifikt. Han har lyckats fånga en film med ett perspektiv på relationen mellan fadern och sonen som få lyckats med förr. Och det är just Vallées djupa karaktärer som lägger till grund för allt annat gott i filmen. Det är initierat manus, där det känns som om varje replik verkligen försöker säga någonting om personen. Replikerna, till skillnad från en del andra filmer, finns inte bara där för att fylla upp en dialog. Detta utvecklar karaktärer som vi vill förstå oss på, och också, så småningom, lyckas förstå. Utöver den spända relationen mellan Zach och pappan finns det ytterliggare fem familjemedlemmar, som var och en fyller en eller annan funktion. Porträttet av familjen Beaulieu är annorlunda och starkt om sökandet efter sin riktiga identitet, ovanliga sökande efter lyckan, utanförskap och försoning.

Detaljerna är välarbetade, och det är tydligt med vilken kärlek Jean-Marc Vallée har regisserat det egenskrivna manuset. De mest påtagliga detaljarbetet blir tydligast då filmen går från 60- och sedan till 70-tal, ett häpnadsväckande precisionsarbete av Vallée. Varje bildruta följer utvecklingen av samhället med en nogrann stringens. Och samtidigt låter Vallée oss fundera. Han lämnar öppna trådar som tillåter oss att tänka till själva, dra flera slutsatser, som inte nödvändigtvis har ett rätt eller fel svar.

“C.R.A.Z.Y.” må verka ointressant på utsidan. Men, ta dig tid, öppna paketet och du kommer att finna en storhet som inte liknar någonting annat.