Capote

När Truman Capote, den berömda manusförfattaren till “Frukost på Tiffany’s”, läser en artikel i New York Times om mordet på en hel familj är det något med nyheten som gör att han vill dit och skriva om den. Han har haft en egen teori sedan länge att i händerna på rätt författare kan en sann historia vara minst lika intressant som en påhittad. Vi får följa Capote under hans research för boken “In Cold Blood”, en sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder. Boken tog tre år att skriva, och skapade en helt ny litterär genre, dokumentärliknande, baserad på verkliga händelser. Under tiden som han jobbar med boken utvecklar han en nära relation med Perry Smith, en av mördarna.
“Capote” är en långsamt berättad historia, som i vissa fall, eller kanske lite för ofta, känns alldeles för långsamt berättad. Bildspråket är stundtals vackert, men alldeles för många scener bidrar inte till filmens tyngd. Egentligen är det ingen stort som “händer” i “Capote”. Missuppfatta mig inte, jag letar inte efter något stort i de filmerna jag ser, men boken som Capote skrev, “In Cold Blood” är ett bättre verk än själva historien hur den kom till. Även om just filmen i fråga är en biografi, en utvärdering av just personen Truman Capote, under tiden som han skrev “In Cold Blood”, så lyckas vi aldrig komma tillräckligt nära honom. Istället ställs fokus in på Capote och hans relation med den dödsdömde mördaren. Det är alltid svårt att finna en balans. Men antingen behöver vi en bra historia, eller bra biografisk utvärdering av en person. Där har ni komponenter som inte gör “Capote” till årets bästa film eller vinnare av liknande utmärkelser. Filmen var bra, väldigt bra, men det är helheten som saknas. Phillip Seymour Hoffman och övriga skådespelare lyser, fotot är snyggt och musiken är stundtals helt fantastiskt. Eftertextsmusiken ljuder fortfarande inom mig. Den var avslutningsvis otroligt vacker och frågan är varför använde man sig inte mer av den? Dessa positiva komponenter lyckas emellertid inte väga upp och skapa den maximala tillfredställelsen vi söker.

Må så vara att karaktärerna inte utvecklas speciellt mycket, men vi lyckas i alla fall tro på dem. Phillip Seymour Hoffman har lagt på sig en ljus queer-röst och fångar oss från första bildrutan. När vissa skådespelare försöker vara sina karaktärer lyckas Hoffman vara Capote fullt ut. Rösten i all ära, men hela Hoffmans kroppsspråk utstrålar så mycket, döljer så mycket – men berättar på samma gång så mycket om denne granskande man. Om inte Hoffman plockar hem en Oscarsstatyett är det tjänstefel från samtliga i akademin. Ibland känns det dock som att filmen vilar lite för mycket på Hoffmans prestation. Kanske är det ett medvetet val att till exempel låta alla andra karaktärer vara nedtonade, på gränsen till träiga, men ett par nyanserade karaktärer till, hade inte skadat.

I en scen sitter Truman och diskuterar sin kommande bok med William Shawn, legendarisk redaktör för The New Yorker, som ursprungligen publicerade den som en artikel i fyra delar. “I think this book can change the way people look at writing, it might even change the way people write”, säger han till Capote. Känns väl som ett understatement – minst sagt. Capotes dokumentära stil förändrade sättet att se på litteratur och öppnade upp för en ny genre. “There is no ending in sight!”, säger Capote i en annan secen. Om man skriver en bok om två dödsdömda mördare måste de förstås dö. Och, när slutet sedan kommer – är man iskall i hela kroppen.