Carambole

Regndropparna öser tätt över vindrutan, sikten är så dålig att man inte märker om man kör på en fjortonåring förrän han är död. Pieter går ut i regnet, bara för att konstatera att pojken är stendöd och att han inte kan göra något åt det. Han sätter sig i bilen och kör, bara för att glömma.
Håkan Nesser redovisar sin kaosteori där dåliga vindrutetorkare leder till ett hotbrev med krav på 100 000 om Pieter inte skulle känna för att sitta inne för vållande till annans död. Hotbrevet och en stark vilja att inte betala leder till ytterligare ett dödsfall och snart är det som bara var en olyckshändelse ett seriemord som inte tycks vara avslutat.

Där någonstans rycks den pensionerade polisen Van Veeteren, mästerligt spelad av Sven Wollter, in i handlingen. Trots att han egentligen har ett antikvariat att rusta upp kan han inte lämna sina arbetskamrater ensamma med fallet. Personliga skäl knyter honom till fallet hårdare till fallet ju närmare en lösning han kommer, och den stereotypa svenska polisfilmen där folk som illustreras genom stela rollfigurer försöker förena privatliv med sitt yrke börjar så småningom utkristallisera sig.

Det är väldigt uttjatat, men ett spännande manus, fint foto och genomförande överlag gör att det gamla konceptet känns mer familjärt än just gammalt. Inspelningsplatserna på Gotland känns trovärdiga i förhållande till det Maardam Håkan Nesser beskriver i sina böcker och visserligen kommer de som läst böckerna tidigare alltid ha mer att önska, men filmen ligger i alla fall på en bekväm branivå. Tyvärr spricker den semilistiska stämningen en smula då filmen låter tempot slinka ur händerna, något som formar en kvickpräglad slutscen med omotiverade pistoler. Det känns lite onödigt, men mest känner jag ett behov av fler Van Veeteren-filmer, med hopp om något bättre.