Casanova

Lasse Hallström är åter aktuell på svenska biografer. Den senaste filmen “Casanova” hyser flera av de nya stora stjärnorna från Hollywood-fabriken, men bäst är svenska Lena Olin i en ovanligt rolig klassiker, skriver Cinés recensent.
Legenden om Giacomo Casanova lever kvar in i våra dagar. Det är historien om en ung man som, efter en omvälvande barndom, lever livets glada dagar och helt emot dåtida principer förmår allehanda damer att dela säng med honom. Natt efter natt. Men det är också historien om en i många avseenden jagad man som genom sitt livs kärlek upptäcker vikten av evig kärlek.

Föga oväntat lägger Lasse Hellström i sitt regisserande tyngdpunkt på den djupare delen i historien om Casanova: hur han förmår sig själv att förstå att den eviga kärleken är den sanna kärleken. Casanova själv spelas av nya “rising star”-aktören Heath Ledger och i den här rollen sätts han sannerligen på prov. Ett prov som han befattar sig med alldeles ypperligt. I sin roll tvingas han för det första gestalta en ytterlig legend på ett trovärdigt sätt. Därtill krävs det att han med samma trovärdighet kan få både sina motspelande kvinnor och publiken på fall. I båda fallen lyckas han. Tveksamt blir det först när han går djupare in i egna grubblerier, det hade han gärna fått slippa.

Och den som lyser ännu starkare än Casanova själv är Lasse Hallströms egen hustru, Lena Olin. Olin, som i rollen som mamma till Casanovas slutgiltiga ögonsten Fransesca Bruni (Sienna Miller) verkligen förmår spela ut. Såväl i sin överbeskyddande mammaroll som i frustrationen över sitt ofrivilliga liv i celibat riktigt når hon ut och överglänser alla andra känslostormar under filmen. Och när hon slutligen föga väntat själv finner kärleken är även den episoden trovärdigt skildrad. Hallström har själv sagt i sina kommentarer att Olin var självskriven i rollen som Andrea – det var ett synnerligen klokt val!

Manusarbetet är gediget och rikt även om det inte passar alla karaktärer. Det är ibland väl förutsägbart inte bara vad som ska hända utan vad som ska sägas och att försöka få in alla karaktärer i samma fack är ingen lyckad idé.

Filmen är helt inspelad i Venedig och bara det är viktigt för filmens trovärdighet. Miljöerna är venetianskt vackra med riktiga panoramavyer över hur annorlunda staden såg ut blott för 300 år sedan. Scenkostymerna är en behållning bara dem och hjälper filmen att riktigt andas 1700-tal.

Allt som allt är det ett fantastiskt utfört regiarbete av Lasse Hallström. Därför är det särskilt synd att han olyckligt placerar sitt nya skötebarn i det typiska facket där andra välspelade, men fruktansvärt förutsägbara produktioner från landet i väster hamnar. För det är knappast så man ryser av plötslig insikt över hur det egentligen ska gå för “de goda” när slutscenerna spelas upp. Schablonbilden av Hollywood-produktioner förstärks kraftigt – och det är tråkigt att det är mästerregissör Hallström som är att skylla för det.