Cassandra’s Dream

Woody Allen har gjort en ny Londonfilm om otrohet, mord, ångest och desperation. “Cassandra’s Dream” är en nyversion av “Match Point”.
Liknelserna är många. Allen porträtterar personer som eftersträvar rikedom och framställer pengar som den ultimata uppfyllelsen i det perfekta livet. Men samtidigt som han gör det, försöker han säga att det inte går ett uppnå sin dröm utan att ha pengar.

Vi får följa två Londonbröder i deras jakt på framgång, den ene spelar bort sina pengar på poker och hundar och den andre försöker framstå som förmögen och ambitiös. Men, när de en dag, samtalar med den välbärgade morbror Howard tar deras liv en plötslig vändning.

Precis som andra stora manusförfattare bygger Allen inte sina filmer kring en historia utan kring sina karaktärer. I sitt manusarbete börjar han med att med att skapa en eller två protagonister. Och det är där “Cassandra’s Dream” skiljer sig från “Match Point”. Även om historierna påminner om varandra är det hela andra karaktärer, som reagerar på helt andra sätt till det som händer runtom dem. På så sätt gör Allen en intressant karaktärsstudie och ger också huvudkaraktärerna tillräckligt med tid för att se dem utvecklas.

Allen, som annars är van vid kontinuitet, har valt att jobba med flera nya människor i produktionsprocessen. Vilmos Zsigmond är ny fotograf och Philip Glass har skrivit filmens överdramatiska musik. Även om “Cassandra’s Dream” är en repetitiv film rent tematisk, är det mycket som är nytt visuellt och audivisuellt. Inte nog med att “Cassandra’s Dream” antagligen är hans mörkaste film, det är också den som liknar Europeisk film mest. Han distanserar sig mer och mer från amerikansk filmproduktion, inte bara geografiskt, men också i produktionsarbetet.

“Cassandra’s Dream” är ingen rolig film. Inte ens undermedvetet, som “Match Point” ibland tenderar att vara. Den är ungefär lika rolig som att förlora på casino online. Och samtidigt som det är frustrerande att Allen återanvänder flera element från “Match Point”, är det härligt att se hur han alltid lyckas få ut det mesta ur varje skådespelare. Ewan McGregor och Colin Farrell fungerar överraskande bra tillsammans, i en annars ganska intetsägande historia.

Undviker man att sätta filmen i perspektiv till Allens andra filmer är “Cassandra’s Dream” ändå en mycket bra film som tänder till, är spännande och dramatisk. Men med Allen som regissör är det omöjligt att inte ha förväntningar.