Cast Away

Daniel Defoes tidslösa litterära klassiker “Robinson Crusoe”, från 1700-talet, känner väl de flesta till vid det här laget. Berättelsen om den strandsatta unga mannen, som tvingas inrätta sitt liv på en öde ö, har fängslat såväl ungdomar som vuxna i flera generationer med dess allmängiltiga teman om människans överlevnadsinstinkt.
“Cast Away” handlar om den FedEx-anställde, arbetsupptagne medelåldersmannen Chuck, som överlever en plankrasch och förs i land på en öde ö.

Jag kan nästan se framför mig hur det gick till på manusmötet till “Cast Away”. Varför inte köra på säkra kort? tänkte säkert producenterna och plagierade och skrev om Defoes erkända klassiker, till 2000-tal, och placerade den omåttligt populära Tom Hanks i huvudrollen.
Resultatet? En sömnig, långdragen historia, med bortkastad talang. Om filmens manus hade hamnat i havet, istället för filmens huvudperson, kanske jag hade sluppit genomlida två och en halv timmars tristess. Filmen har varken psykologisk tyngd eller konstnärlig finess.

Tom Hanks är en briljant aktör. Bara det faktum att han, i stort sett ensam i bild i över två timmar, lyckas förhindra mina tunga ögonlock från att sjunka ihop är ett kvitto på hans starka scennärvaro. “Cast Away” är på ett sätt en missvisande filmtitel, men på ett annat sätt inte. Å ena sidan hade filmen kunnat döpas om till “The Tom Hanks Show”. Det är ju så fasansfullt spännande att se hur han tillbringar dagarna och nätterna med att prata sig ur sin tristess och ensamhet med en ansiktsmålad volleyboll och skala kokosnötter. Jag är åtminstone glad för att det inte är “The Ben Affleck Show” – stackars Defoe hade isådanafall vridit sig i graven tio gånger om. Minst.

För Hanks karaktär stannar tid och rum upp i hans kamp för mat och överlevnad, såväl psykiskt som fysiskt, i hopp om att bli funnen på ön. Vi andra sittar och tittar gäspande på klockan och håller tummarna för att han, och vi själva, ska bli räddade, så att eländet är över. På så sätt är “Cast Away” en perfekt titel – i hur bortkastad vår tid är. När huvudpersonen skiljs åt från sin fru i en plankrasch och tvingas leva helt ensam, och jag är på väg att somna vet jag att det är någonting som är fel.

Själva grundberättelsen är det inget som helst fel på, men utförandet är pretentiöst, oengagerande och förutsägbart. Tom Hanks gör ett storartat, känslosamt porträtt av en man som befinner sig på gränsen till vansinnets rand, men är dessvärre filmens enda behållning.
Gillar ni Tom Hanks? Se “Forrest Gump”. Törstar ni efter gripande berättelser om människans kamp för överlevnad på öde öar? Gå till biblioteket och läs “Flugornas Herre”.