Ciao Bella

Ingmar Bergman sa en gång att film är precis som musik, “både film och musik går förbi förståndet, rakt på känslor, och både film och musik är rytm”. Och det är just där som “Ciao Bella”, och andra svenska filmer misslyckas. Det saknas rytm och känslor. Filmerna görs inte med hjärtan utan enbart med hjärnan.
I “Ciao Bella” försöker långfilmdebuterande Mani Maserrat-Agah berätta en samtida kärlekshistoria där abort och egen identitet står i centrum. I tjejers ögon är Mustafa bara en kompis. Men när han förvandlar sig själv till Italienaren Massimo och får spela fotboll med ett italienskt fotbollslag under Gothia Cup, får Linnéa upp ögonen för honom. Men båda går och bär på tunga hemligheter.

I “Ciao Bella” är blir det extra tydligt vilken raserad filmnation Ingmar Bergman har lämnat efter sig. Det spelar ingen som om “Ciao Bella” inte försöker skapa samma melodramatisk eller finstämdhet som Bergman gjorde i sina filmer. Som ett samtida ungdomsdokument fungerar det inte. Istället blir publiken en pinsam betraktare i en historia vi egentligen inte vill se.

Det fungerar inte att jag ska vrida och vända mig i biograffåtöljen så fort huvudpersonernas intima känslospel börjar. Det fungerar inte att jag och min granne tittar ner i golvet istället för på duken. Men det är inte bara de känslomässiga scenerna som är pinsamma. Att en stor del av filmen utspelar sig på engelska hjälper knappast heller. Chanelle Lindell och Poyan Karimi är båda duktiga huvudrollsinnehavare. Även om de inte lyckas få mig att tro på historien lyckas de ändå övertala mig att karaktärerna är någorlunda genuina.

Filmen tio sista minuter är dock godkända. Mustafa och hans pappa konverserar på persiska och jag önskar att hela filmen varit en dialog mellan de två. Och det kanske säger det mesta om svensk films nuvarande tillstånd – ett decimerat sådant.