Coco – livet före Chanel

Anne Fontaine fokuserar på åren som modellerade fashionistan och kvinnoikonen, en period som såg Gabrielles make-over till entreprenören Coco. En biopic som gör rätt i avgränsning – det kan tyckas irrelevant att bevittna första blöjan och sista muskelkrampen – men blir kvickt hopkok där livets alla vändpunkter forceras inom snäv tidsram.
Större delen av filmen är herrgårdsplacerad hos excentriska Balsan. Men inget triangeldrama utan tredje parten, där stiliga britten Boy stiger in. Så dessa män inleder dragkampen om modehistoriens självständighetsplakat, som trots hårda yttre finner sig plågsamt beroende av såväl finansiell hjälp som fadersfigur och livskärlek.

Det är på förhand intressant när en kvinnoregissör porträtterar verklighetens förebild; en kvinna som vågade ta för sig, slå sig fram med talang och behålla integriteten på vägen. Allt gott, om det inte vore för att det ramas in som något ytterst trolskt. Som kyrkotablå eller fabel befolkad av askungen, maskerade prinsen och stegrande hästen i horisonten. För många änglalika harpor i bakgrundsmelodierna, för drivna montage, för hovlevererade one-liners. Fontaine fyller kakformen tills sockret rinner över längs kanterna.

Audrey Tatou axlar rollen problemfritt, men emellanåt blir det för uppenbart att hon anlitats för ikonisk och karriärdefinierande insats. Där någonstans har realismens gråskalor fyllts i med färgkritor, och de verkligt Chanel-intresserade bör icke göra sig besvär. Askungen har lärt sig brodera fotprydnader, men realismen följer med de trasiga skorna ända ner i soptunnan.