Collateral

Taxichauffören Max (Foxx) är van att få underliga kunder i sitt arbete. Halvvägs in i sitt nattpass hoppar Vincent (Cruise) in i taxin. Vincent förklarar att han vill bli körd till sex olika destinationer, inkluderat flygplatsen. Max som är en hederlig arbetare förklarar att det går emot företagets stadgar att köra samma kund till sex olika platser. När Vincent med en van handrörelse viftar fram 600 dollar förstår Max att någonting är på tok. Mannen i hans backspegel visar sig vara en yrkesmördare som med berått mod skall mörda sex personer.

Manuset är enastående, skådespelet är fenomenalt och fotot är gudabenådat. Michael Mann har verkligen lyckats på alla bitar. Tom Cruise klär rollen som yrkesmördaren Vincent på ett perfekt sätt. Pressade situationer hanteras med en otrolig kyla. Vapenscenerna sköts med en sådan perfektion att Cruise lika gärna kunde ha fötts med ett vapen i handen. Handslaget kring den ljuddämpande pistolen är inte hårt, utan avslappnat, men säkert. Cruise får dock se sig slagen av Jaime Foxx. Den stressade mannen bakom taxiratten gör utan tvekan sitt livs roll. Den ständiga nervositeten delar han generöst med sig till alla åskådare i den fullsatta salongen. Paret i stolarna bredvid tar allt kortare andetag och mitt eget hjärta slår allt fortare. Dialogerna mellan skådespelarna emellan blir aldrig överflödiga; Cruise talar om sitt jobb, hur han det handlar om att vara anpassningsbar, tackla problemen och inte ge upp. Och under tiden jämrar sig Foxx över den nervkittlande situationen han försatts i.

“Collateral” främsta fördel att är att den aldrig blir passiv film. Åskådarna kan känna sig deltagande, främst tack vare Manns perfekta kameraarbete. Mann lägger inte sin energi på att hela ansikten ska fångas av linsen. Istället får vi möjligheten att upptäcka allt runtomkring, de höga skyskraporna, folket på trottoarerna eller omkörda bilar. Kamerans skärpa är perfekt, om Max håller tonen får vi se en suddig Vincent i bakgrunden, eller tvärtom. Detta ger struktur, och scenerna blir allt som ofta mycket vackra. Även musiken har skötts med fingertoppskänsla.

Trots att filmen i grund och botten är en skjutglad thriller får man aldrig intrycket av det. De gånger pistoler, eller annat våld är involverat är det skildrat på ett avskalat, och nästan vackert vis. Med tanke på den just nu ganska skrala tablån vill jag tacka Michael Mann som efter många år frånvaro äntligen gett oss något sevärt på den vita duken.