Constantine

Ibland görs det filmer av en riktigt framgångsrik serielicens, en licens som sålt hundratusentals lösnummer genom tiderna. Ibland investeras det massvis med pengar i filmen för att göra den tekniskt överlägsen med välkända namn vars fingrar styr kamerorna och regipinnen. Ibland lyckas filmmakarna kroka fast välkända skådespelare i projektet så att succén torde vara ett faktum i ögonen på alla de som älskade The Matrix. Ibland misslyckas alla satsningar och filmen trillar handlöst mot realisationshyllan med mediokra filmer i videobutiken.
Constantine är en iblandfilm, en film som hur gärna den än vill inte blir så bra som namnen på reklamaffischen säger.

Istället blir det en halvtaskig konvertering från serietidningen Hellblazer till den drygt två timmar utdragna actionfilmen Constantine. En film som likt serien behandlar den ockulta, kedjerökande och alkoholiserade deckaren John Constantine som sålt sin själ till djävulen mot ett par fräscha lungor så att han kan fortsätta sin egoistiska kamp mot elaka demoner för en plats i himmelriket.

Det låter hur bra som helst, och bäddar för två timmar härligt zombiesplatter med några sarkastiska skämt lite då och då, men redan ett par minuter in i filmen märker man hur dåligt de har förvaltat arvet från serietidningen. De hade alla förutsättningar att göra en ball film med snyggt animerade demoner och massvis med licenstrogna föremål som används för att bekämpa de förstnämna, istället struntar man i alla element som hade gjort sig riktigt bra på bioduken och skapar en film som varken har handling för män i slips, djup dialog för kvinnor som studerar juridik eller balla actionsekvenser med dyra specialeffekter för tonårsgrabbar med flottigt hår.

Filmen innehåller ett fåtal trevliga scener, där hagelgevär som lämnar efter sig krucifixformade kulhål och halvschysst animerade halvdöda demoner förekommer. Tillfällena då det skapas ordentligt underhållningsvärde är dock få och om det inte vore för det stundtals Oscarsnomineringsbara fotot hade det antagligen snarkats en hel del i biosalongerna. Det känns lyckligtvis som att fotograferna har studerat serietidningen noga och lekt mycket med detaljfotografering för att återskapa en bild som serietidningsälskarna kommer att gilla.

Anledningen till att man valde Keanu Reeves till huvudrollsinnehavare kan jag inte se, det är ju möjligt att de var extrapris på honom efter resultatet av The Matrix: Revolutions-recensionerna. Jag tänker inte fördjupa mig i frågan, men man kunde väl åtminstone ha tvingat på honom en burk blond hårfärg så att likheterna med seriekaraktären blev nämnvärda. Just nu ser jag ingen likhet mellan John Constantine och Keanu Reeves om det inte vore för den osvikliga humorn och den sköna egoismen som karaktären bär omkring, jag betvivlar dock att det är Keanu som skrivit sina egna repliker. Skådespeleriet är sammanfattningsvis bland det sämsta jag sett i år om det inte vore för Peter Stormares dunderinsats fem minuter innan eftertexterna rullar.

Det är lustigt att varken miljontals dollar kassa specialeffekter, Hollywoods dyraste skådespelare eller en grym licens lyckas göra Constantine värd sitt betyg. Ännu lustigare är att en medelmåttig svensk femtioårig gubbskådespelare som just nu livnär sig på ströjobb i västra Amerika är den enda anledningen till att Constantine sevärd.