Cube Zero

År 1997 överraskade den kanadensiske regissören Vincenzo Natali med att göra en lågbudgetfilm som med en nyskapande och intelligent handling överraskade många skeptiska kritiker. Denna film hette “Cube” och den nyskapande idén har nu lett till att det har gjorts två mindre bra uppföljare till den. “Cube Zero” är den tredje av dem.
Ett par handplockade människor befinner sig i en gigantisk kub som de ska försöka att ta sig ur ifrån. Det visar vara ett svårt jobb med alla dessa olika personligheter som måste samarbeta, samt att problemet tär på deras psyke. Samtidigt får man följa två personer vars jobb går ut på att kontrollera kuben och se till att ingenting går snett.

Det som var intressant med den första filmen i “Cube”-trilogin var just saknaden av kunskap och svar som irriterade mig mycket, men samtidigt skapades en hatkärlek emot filmen. Denna ovisshet blev en stor del av filmens charm och det fungerade bra att inte få något svar, trots att man blev väldigt irriterad av det. Denna känsla har försvunnit helt och hållet i och med den tredje “Cube”-filmen. Det här är precis samma koncept som första “Cube”, men vad som gör den intressant är att man får se andra sidan av spegeln nu. Man får alltså följa två personer som arbetar med denna kub, fast frågor besvaras ändå inte särskilt mycket eftersom de lyder blint av order “uppifrån”. Detta är ett ganska intressant upplägg men å andra sidan tappar filmen den där härliga mystiken som fanns i föregångaren. När man avslöjar vad som händer utanför kuben försvinner lite av magin och det är synd, samtidigt som att det är intressant för man vill ju ha svar på alla frågor.

Inuti kuben är det i stort sett precis samma handling som de två tidigare filmerna och det börjar kännas enformigt. Kasta in en sko för att se om det finns fällor, gå till nästa rum och så vidare. Tre filmer är för mycket tycker jag. Det hade räckt med en film som ställer många frågor utan att besvara dem istället för tre filmer med precis samma motto. För att slippa det här vill man visa vad som händer utanför, men bara till viss mån, vilket gör det till en frustrerande “nära skjuter ingen hare”-känsla.

Skådespeleriet är bara skrattretande och hela filmen har en b-känsla över sig. Trots att första Cube var en b-film innehöll den ändå en vass handling och en intressant karaktärsutveckling, vilket gjorde att b-känslan försvann ganska mycket. I “Cube Zero” är allt bara extremt dåligt gjort, och helt utan hjärta. Trots att man visar filmen i två parallella handlingar känns det ändå som samma sak igen och det blir för mycket. “Cube Zero” hade kunnat bli intressant, men den slutar ändå upp som en enda stor och osmaklig soppa.