Cyrus

Bröderna Jay och Mark Duplass, som tack vare filmer som “The Puffy Chair” och “Baghead” brukar räknas till förgrundsfigurer i Mumblecore-rörelsen, adderar i “Cyrus” stjärnor i form av John C. Reilly, Catherine Keener, Jonah Hill och Marisa Tomei till sin indiefilmformel för att ge oss en charmig berättelse om avig kärlek och snåriga familjeförhållanden.
Trots att budgeten är större så lyckas bröderna, som både står för manus och regi, behålla sin känsla för trovärdiga karaktärer som är roliga utan att vara överdrivna. Till skillnad från större hollywoodianska dramakomedier litar de fullt ut på sina karaktärer och behöver inte klistra på överkonstiga personlighetsattribut eller forcerad slapstickbenägenhet för att göra dem underhållande eller intressanta.

John C. Reilly är perfekt som den halvdeprimerade filmredigeraren John som efter sju år fortfarande inte lyckats komma över att äktenskapet med Catherine Keeners Jamie tog slut. Jamie, som fortfarande är Johns bästa kompis och arbetskamrat, ska snart gifta om sig och vill gärna att John också går vidare och hittar någon ny.

Keener är som vanligt imponerande och är en av få skådespelare som verkligen kan porträttera sympatiska och osympatiska karaktärer lika bra. Den nya kvinnan John träffar på en fest efter några misslyckade men fantastiskt humoristiska raggförsök, som är så pinsamma att man nästan vill gömma ansiktet bakom fingrarna, spelas av Marisa Tomei. Den sista betydande komponenten i en nästan perfekt skådespelarensemble är Jonah Hill som går från klarhet till klarhet. Hans porträtt av Cyrus, son till Tomeis karaktär, som är tveksam till en ny man i mammas liv är ambivalent och realistiskt. Alla karaktärer känns levande, med både bra och dåliga sidor, och man tvingas fördelaktigt att analysera deras personligheter. I liknande filmer tvingar filmen ofta publiken att se vissa karaktärer som goda och vissa som onda men bröderna Duplass lämnar utrymme för åskådarna att själva bedöma situationen genom att göra alla karaktärer mänskligt mångbottnade.

Cyrus är en dramakomedi av den högre klassen som lägger sig mittemellan sina “quirkiga” indiekusiner och mer överdriva Hollywoodsysslingar. Skådespelarna höjer bröderna Duplass filmskapande ytterligare ett steg genom att förkroppsliga alla välskrivna karaktärer till fullo. Mumblecoreikonerna talar med Cyrus klarspråk när de ger oss en välformulerad berättelse som har det mesta man kan önska sig av en dramakomedi.