Daft Punk’s Electroma

Normalt sett brukar Daft Punk snurra plattor och göra syntpoppiga album. Men herrarna Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter ville testa något nytt. Med musikvideor regisserade av både Spike Jonze och Michel Gondry (inspiration lär ha funnits) i bagaget lämnade duon Paris för Kalifornien och deras första film.
“Electrorama”, det senaste tillskottet i den redan rika Daft Punkiska världen av visuella installationer. “Electroma” kretsar kring två robotar som drömmer om att bli människor. Och frågan, som jag själv aldrig fick något svar på; vad vill man egentligen få fram? Vad är budskapet i att måla upp en liten by i den Kaliforniska öknen där alla bär motorcykelhjälmar? Är vi människor dåliga? Borde vi ta vara på chansen vi fått? Va? Va? Va?

De som tyckte att Gus van Sants “Gerry” och “Last Days” var lagom långsamma och lagom pretentiösa är “Electroma” en film de kommer älska. Under filmens 75 minuter yttras inte ett ord. Daft Punk-duon låter bilderna tala – vilket inte alltid fungerar så bra – då det blir alldeles för utdraget att se samma bil färdas i tio minuter, utan vare sig dialog eller innovativa kameraåkningar.

Vad som överraskar mest är att musiken inte kommer från Daft Punk, med den enkla anledningen att duon ansåg att filmen skulle uppfattas som alldeles för kommersiell om de själva skrivit musiken. Det är ett intressant val, men som däremot inte nödvändigtvis är bra.

“Electroma” hade lika gärna kunnat fungera som en fem minuter lång musikvideo,. Förlängningen på ytterligare en timme och tio minuter gav en inbjudan till filmfestivalen i Cannes, Stockholm och ett dussintal andra – trots att det aldrig blir speciellt vackert eller intressant.