Dagbok från en motorcykel

Ernesto Guevara och hans vän Alberto bestämmer sig för att lämna Buenos Aires och ge sig ut på en lång resa genom Sydamerika. Tanken är att stanna hos vänner och med hjälp av deras charm hitta husrum och mat. Pengarna är lätträknande, motorcykeln är gammal och kan gå sönder när som helst. Dessa världsliga ting är inget som påverkar vännerna, de skall ju bara resa.
Jag hoppades få ta del av det växlande Sydamerika landskapet, höga berg, nederbördsrika dalar, öken och långa floder. Regissören Walter Salles lyckades blanda ihop dessa ingredienser på ett mycket vackert och stilfullt sätt. Motorcykeln följs inte från dyra helikoptrar eller dollys. När vägen är gropig är också bilden det. Är det asfalt går allting fint och bilden är ren. När vännerna långsamt försöker sig ta sig fram genom snö halkar kameran med. Publiken blir som en tredje medpassagerare genom det färgrika sagolandskap Sydamerika är.

Gael García Bernal, som spelar Guevara gör ett lysande jobb. Han spelar åsido en tacksam personlighet, som hjälper fattiga, botar sjuka och är allmänt trevlig utmed vägen. Alberto, spelad av Rodrigo de la Serna är inte lika övertygande. Han är stelare och det känns som han försöker vara två personligheter på samma gång. En del händelser blir också relativt intetsägande och tillför ingenting till handling eller karaktärerna. Salles tappar den röda tråden vid att para olyckliga tillfällen.

“Dagbok från en motorcykel” är till en början en traditionsenlig roadmovie. Men allt eftersom utvecklar det sig till ett känslosamt drama, innehållande många kloka kommentarer om vad som är viktigt i livet och varför vi lever. Vid ett tillfälle frågar en gammal man, “reser ni för att söka jobb?”, varpå han får svaret “nej, vi reser bara för att resa”.