Danny the Dog

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så bra. Det tar bara några minuter innan en genuin känsla infinner sig, du bryr dig, och vill veta mer om vilka dessa karaktärer egentligen är.
Danny (Jet Li) är uppvuxen och uppfostrad av den känslokalle småtjuven Bart (Bob Hoskins). Han behandlas som en hund, tränad till att döda och lyda sin herres order utan att blinka. Efter en olycka blir Danny av en händelse fri, men också ensam, övergiven och vilsen. Då träffar han Sam (Morgon Freeman) som hjälper honom och introducerar honom till en ny värld där det finns kärlek, ömhet och respekt för den egna individen.

Jet Li, Jackie Chan eller Bruce Lee – ingen av dessa asiatiska kung fu-giganter har någonsin imponerat på mig. I mitt huvud cirkulerar endast scener där ljudeffekterna tillhör den overkligare skaran, och deras motståndare ofta flyger 25 meter – för att sedan ställa sig upp igen. Förväntningen var att jag skulle få återuppleva detta igen, långa scener med en oövervinnlig Jet Li. Jag hade fel. Mycket fel. Jag kan inte neka till det faktum att filmen innehåller flera martial arts-scener, och att manusförfattaren Luc Besson med stor sannolikhet skrivit dem direkt för Jet Li. Det finns emellertid inget negativt i detta eftersom de ständigt är en del av berättandet. Att man dessutom valt bort de larviga ljudeffekterna till någonting mer diskret och trovärdigt ljud får mig att lyfta på hatten.

Filmens starka sida är dock dramatiken och det bländande samspelet mellan Li och Freeman. Efter att ha varit på en skola som utvecklar blindas hörsel, lukt och känsla kom Freeman själv med idéen att göra sin karaktär blind för att han skulle få enklare att se det outvecklade barnet i Danny – och inte den brutale mördaren. Detta är någonting som fungerar alldeles utmärkt. Relationen mellan Danny, Sam och Sams dotter Victoria är otroligt charmerande.

På diverse forum har de amerikanska användarna kritiserat filmen, de anser att det är en dålig actionfilm gjord av ett Europeiskt lågbudgetteam. Mitt svar till dem blev:
– Hur många actionfilmer i USA är rörande och filmade med en artistisk ton? Det enda de amerikanska filmskaparna har är pengar, och det är just det som hämmar kreativiteten.