Darling

Eva lever ett bekymmerslöst liv i kvarteren kring Stureplan. I 2000-talets caffe latte-Stockholm är idealet självupptagenhet, ytlighet och en tillvaro som kretsar kring de rätta människorna och ställena. I en annan värld i samma stad genomlider den före detta elektronikingenjören Bernhard en tröstlös vandring genom anställningsintervjuer och ströjobb.
Det börjar i alla fall lovande. Den första halvtimmen är en strålande, närmast klockren satirisk skildring av Stureplansmentaliteten och de människor som lever sina liv på klubbar och dansgolv. Framförallt känns det relativt trovärdigt. Brats med bakåtslickat hår med en drink i ena handen och en glassig brud i den andra skryter om rikedomar och den senaste Porschen som pappa har köpt. Meningslösa konversationer avlöser varandra utan att man som åskådare tröttnar. Sedan går det utför, både för filmen som helhet och för huvudpersonerna.

När Eva från Östermalm tvingas skaffa jobb för att betala hyran möter hon Bernard i köket på McDonalds. De två är varandras raka motsatser men ändå uppstår en märklig form av vänskap mellan dem. Timmen som sedan följer innan eftertexten rullar på duken känns som en livstid och drar ner “Darlings” helhetsintryck enormt. Tempot går från långsamt till nästan obefintligt. Historien om ett möte mellan två generationer är helt enkelt inte det minsta intressant i det här fallet, trots att både skådespelarna och manuset duger.

I slutändan blir hela filmen lika menings- och innehållslös som personligheterna den skildrar.