Day After Tomorrow

Efter att orkanen Katarina precis har vattenlagt en stor del av New Orleans, känns det extra intressant att titta på “Day After Tomorrow”. Den behandlar alltså ämnet naturkatastrofer och visar hur det skulle kunna se ut om det blir riktigt överdrivet. Och då menar jag verkligen överdrivet!
I “Day After Tomorrow” får vi följa en ung man som plötsligt infinner sig i ett katastrofdrabbat New York. Den globala växthuseffekten har ökat till en så pass stor grad att den påverkar hela Jordens miljösystem. Gigantiska vågor sköljer över New York och inte mycket senare förvandlas denna översvämning till en stor isbit. Hur ska det gå för våra hollywoodhjältar?

Roland Emmerichs passion verkar ligga i att göra dessa filmer som omfattar oftast hela världen drabbat av katastrofer. “Day After Tomorrow” är verkligen inte ett undantag, utan en film som man skulle klassa som en “typisk Emmerich-rulle”. Idén är ju minst sagt intressant. Det är spännande att se vad som skulle kunna hända om det går riktigt överstyr, men självklart har man valt att överdriva det till en rätt stor grad. Saker som händer i filmen är näst intill en omöjlighet att det ska hända på riktigt, och det märker man. Trots detta i åtanke blev det en intresseväckande upplevelse att se “Day After Tomorrow”.

Det här är en film som helst ska upplevas på bio. Många effekter, starka ljud och allt möjligt som bör ses på en stor duk med bra högtalare. Det här har Emmerich tänkt på mycket, speciellt när specialeffekterna. Självklart är en film som denna mycket beroende på snygga och trovärdiga datorgenererade objekt. Detta lyckas filmen med till en viss mån. När en tromb eller en stor våg viner förbi ser det faktiskt mycket välgjort ut, och det är imponerande. Dock har man legat lite på latsidan med dessa effekter. Många objekt som lätt kunde filmas med kamera har man istället valt att redigera med hjälp av datorer, och det är just såna småsaker som blev lite “fula” och minskade den annars mycket trovärdiga visuella stilen på filmen.

Tyvärr får vi återigen se en film besmittad med hollywood-pesten. Det var inte oväntat, eftersom Roland Emmerich har en förmåga att använda detta ganska mycket i hans filmer. Mitt bland alla dessa katastrofer som sker runt om i världen, får vi samtidigt följa en relation mellan en far och son. Scenerna med dessa två sänker den annars väldigt stämningsfulla känslan i filmen. De utsöndrar en smörig dialog som får förutsägbara konsekvenser. Denna relation blev till och med viktigare än vad som försiggick omkring dem under en viss del av filmen. Denna sentimentalitet var precis det som en sådan film inte behövde och det är tydligt malplacerat. Sammanfattningsvis är “Day After Tomorrow” en stark film med fina specialeffekter, fast faller mycket på en onödig sentimentalitet som är den röda tråden.