Publicerad kl 00:00 den 19 Jan 2010

av

Sebastian Lindvall

slindvall@cine.se


Vi befinner oss efter katastrofen, men utan en skymt av ett tredje världskrig, torra ökenlanskap och piercade punkare. Som samtiden, men lite dystrare – och så har ju 95 % av jordens befolkning förvandlats till vampyrer. Men vampirismen skildras som självvald; Heliga Graals innehåll som skänker evigt liv. Det röda guldet har blivit en klassfråga, i tunnelbanan och gränderna förvandlas uteliggare till primitiva varelser. Edward Dalton (Hawke) försöker att finna lösningen och låter vemodets blick kyssa mikroskopet, i hopp om ett blodsurrogat. Misstankar föds gentemot megakorporativa arbetsgivaren och ordningen kastas om när vägarna korsas med en mänsklig oppositionsgrupp.
Bröderna Spiereg bländade mitt mörkerseende med långfilmsdebuten ”Undead” – ett cineastverk, gjord på filmälskares passion. En film som lika mycket vill hylla favoriterna som skapa ett självständigt verk. Nu comeback med en starkare vision och vilja att skriva ett nytt kapitel i skräckfilmsgenren, men återigen denna hybrid och ovilja att ta sida, där science fiction tvunget ska beama kalla kårar till tefatet.

Och alla dessa stingers – plötsliga ljudeffekter som gör att publiken tvingas hoppa till. Ingen taktkänsla och successiv uppbyggnad av obehag, det skulle stjäla speltid från brödernas specialeffekter (ena brodern ansvarar för 2d-effekterna, andra för 3d). Kroppar slits i stycken och ägnas till och med en stiliserad slow-motiontablå, där en vaktskvadron leker spökboll med varandras kroppsdelar.

Trots filmens eklektiska karaktär är händelseförloppet ytterst strömlinjeformat. Ethan Hawke personifierar den plågade vampyren, med cigarett i mungipan som övertydlig symbol för saknaden av mänsklighet. Sam Neill är en skurk som rymmen från 80-talet; han är ond och inget annat. Willem Dafoe spelar Elvis, en brännskadad rockabilly med nasal sydstatsdialekt och politiskt inkorrekta visdomsord. Eller vad sägs om när han ska beskriva människornas rädsla bland vampyrer, och liknar det med att känna sig ”lika säker som att knulla en billig hora utan gummi”?

För att vara en så pass hänsynslös film är ”Daybreakers” förvånansvärt tyngd av sensmoral. Samvetet är samtliga karaktärers drivkraft; alla ges en ny chans och möjlighet att försonas med sitt förflutna. En sötsur känsla som förstärks när kompositören Christopher Gordon brer smör på gehennats stenplattor, med australiensiska symfoniorkestern bakom ryggen.

Förvisso är det befriande med en film som gör uppror i vampyrtrendens segertåg – den är cynisk, inget vidare romantisk och extremt våldsam. Men det går inte att förneka att det är en ojämn soppa av endimensionella idéer. Mest intressant blir det när berättelsen närmar sig människans rädsla för döden, men jag undrar om inte manuset är en rörig ursäkt för ett ”Celebrity Deathmatch”-avsnitt med vampyrfokus. Jag skulle be bröderna att döda sina darlings, om det inte vore för att de redan avrättat hela sitt persongalleri.

Daybreakers

Regi

Michael Spierig, Peter Spierig

Skådespelare

Christopher Kirby,
Ethan Hawke,
Isabel Lucas,
Jay Laga'aia,
Sam Neill,
Selina Kadell,
Willem Dafoe

Genre

Action, Fantasy, Science Fiction, Skräck, Thriller

Originaltitel

Daybreakers

Premiärdatum

1 oktober, 2009

Språk

Engelska

Längd

98 minuter

Produktionsår

2009