De ofrivilliga

Ruben Östlund är en Sveriges just nu mest intressanta regissörer, han har länge genom sina kortfilmer talat med ett bildspråk som i en osannolik kombination är lika delar Roy Andersson och Jesper Ganslandt, men visar nu med sin andra långfilm vilken potential han verkligen har som regissör.
Där hans första långfilm “Gitarrmongot” var en studie av utanförskap betraktat som något ganska bekvämt, är De ofrivilliga i motsats en studie av utanförskapet som något ytterst obekvämt. Ruben Östlund är fortfarande oerhört rolig, men blir nu bitvis också ganska obehaglig.

Genom segmentfilmsformen och en stillastående kamera betraktar filmen fem olika grupper som utsätts för vardagliga intriger. Det förvuxna kompisgänget som åker ut till landet för att dricka sprit och återuppleva gamla minnen, en lärarinna som är lite för ärlig och frispråkig för sina kollegors smak, den medelåldriga sammanslutning vuxa som träffas för att fira och skjuta fyrverkerier onyktra, Maria Lundqvist som i rollen som sig själv åker buss, tonårstjejerna som dricker sprit några år innan deras föräldrar planerat deras alkoholdebut. Vissa av episoderna har tydligare dramatiska ambitioner än andra, men alla är ändå tydligt cementerade i det vardagliga som ständigt exponerar oss för våra föreställningar om en overklig verklighet.

Det är lätt att se de neorealistiska drag som finns i filmens omfamning av vardagligheten, men här finns också djupfokusestetiken som dominerar många av filmens bilder. Intrigens dominerande karaktärer och situationer är som oftast synliga, men här finns ständigt ett rum som omger dem och berättar något om den värld som filmen utspelar sig i. Vår värld.

För det är inte bara situationernas uppenbara realism som förankrar filmen i vår verklighet, utan även dialogen, omgivningarna, karaktärerna, som är så tveklöst hämtade direkt ur verkligheten utan att passera en filmindustris bearbetningar och finslipningar. De ofrivilliga är en milstolpe för den svenska realistiska filmen.