Dead Man’s Shoes

Reklamen flashar förbi på duken under tiden jag sitter och funderar på om filmen kommer att leva upp till de förväntningar jag har efter att ha sett den lovordad av flertalet stora filmtidningar. Jag har nämligen hört att “Dead Man’s Shoes” skulle vara något alldeles speciellt. Ljuset släcks, jag sätter mig till ro och föreställningen kan börja.
Historien kretsar kring Richard (Considine), en före detta soldat, och hans lite lätt utvecklingsstörda bror Anthony (Kebbell) som efter några års frånvaro återvänder till sin hemstad för att hämnas på ett gäng knarklangare som tidigare behandlat Anthony mycket illa menas Richard tjänstgjorde i armén och inte kunde hjälpa honom. Det här gänget består av små wannabe-gangsters, ledda av en snubbe vid namn Sonny (Stretch) som åker omkring i en liten vit-grön citroën, lyssnar på hiphop och säljer knark på det lokala fiket i stan. När dom får reda på vem som är tillbaka i stan blir dom mindre stöddiga, rent av lite oroliga över vad som kommer hända. Richard besöker dem en efter en och lämnar eftersig ett budskap. Genom hela filmen avslöjas bit för bit i form av svartvita tillbakablickar vad som hände den dagen då Anthony var ensam tillsammans med Sonny och dom andra.

I rollen som den tuffa, hämndlystne brodern Richard ser vi Paddy Considine, känd från den Oscarsnominerade “In America” och bioaktuella “Cinderella Man”. Det är i princip den enda skådespelaren som jag kände igen direkt. Resterande huvudrollsinnehavare har haft småroller i andra filmer, dock inga som jag kan relatera till på rak arm. Det känns lite surt att det inte var med fler kända ansikten, jag tror definitivt att det hade kunnat höja filmen i mina ögon. Considine var bra, men inte tillräckligt övertygande. Sonny spelas av Gary Stretch och känns i princip som den enda trovärdiga rollen bland gängmedlemmarna. Ibland kändes det nästan som om det var regissören Shane Meadows mening att få de resterande att framstå som lite löjligare för att i sin tur Considine skulle se bättre ut, eller så var det bara en ren slump.

Dead Man’s Shoes är inte lik andra thrillers med temat hämnd, och det är delvis det som gör den sevärd. Tyvärr lyckades Meadows inte leverera det där lilla extra som hade behövts för att jag skulle ha känt mig nöjd med att ge den ett högre betyg, sen spelar det ingen roll hur lovordad filmen än blivit av diverse tidningar. Vad som gläder mig speciellt är hur bra musiken var. Musik som man nog vanligtvis inte hade reflekterat över om man hörde den på radion men som passade väldigt bra in just här. Tillsammans med en bra skådespelarinsats från Considine sida känns filmen räddad och även klart sevärd.