Dead or Alive

“Dead or Alive” lyckas faktiskt vara exakt så dålig som jag trodde att den skulle vara. Och att det hela producerats med glimten i ögat gör inte saken bättre.
En rad av världens bästa “fighters” har valts ut för att slåss i en turnering där vinnaren kammar hem hundra miljoner dollar. När som helst, var som helst och hur som helst får de slåss. Väl på plats upptäcker de att den ansvarige för tävlingen har någonting i kikaren…

Jag har aldrig spelat tv-spelet. Ett par gånger har kompisar spelat det, men det har aldrig attraherat mig. Det har känts lite för simpelt, och lite för enformigt. Men, de som sitter dagar in och nätter ut med att knacka dödliga kombinationer i spelet kommer att känna igen sig. Filmen ska tydligen vara nära spelet, på både gott och ont. Mest ont.

För oss som aldrig spelat spelet är det svårt att se charmen i det som utspelar sig på skärmen. Det är lättklädda tjejer, med en drös av action, och – ingenting annat. “Dead or Alive” är en ihåligare produkt än jag någonsin hade kunnat förutspå. Fightingscenerna lär få asiatiska material arts-koordinater att skratta ihjäl sig och dialogen att skava i Woody Allens öron. Dialogen hade vi å andra sidan inte väntat oss någonting av, men att just actionscenerna inte är speciellt imponerande är vad som är sorgligast.

Tonårskillar och spelfantasterna kommer naturligtvis att gå lös på lättklädda tjejer och de dumma intrigerna, vi andra bör hålla oss bort. För vem vill ha samma sår som Woody Allens har i sina öron?