Dead Ringers

David Cronenberg. Mannen med förkärlek för det groteska, underliga och normbrytande. I “The Brood” från 1979 växte små mördardvärgar ut ur en psykotisk kvinnas mage. I “Crash” från 1993 skildrade han den erotiska laddningen i bilolyckor. Cronenbergs fascination för människans förhållande till maskinen och människors psykiska och fysiska möjligheter är igenkommande i så gott som hela hans karriär. Under 80-talet producerade han en rad underliga men intressanta filmer på detta tema. En av dessa är just Dead Ringers, en obehaglig och erotiskt laddad thriller om de två tvillingbröderna Elliot och Beverlys närgångna band.
Bröderna delar på allt från arbete till sexuella relationer. När skådespelerskan Claire kommer till deras klinik blir den känslosamme Beverly djupt förälskad i henne och försöker bryta sig loss från den utåtriktade och charmige brodern. Något som får katastrofala följder.

Jeremy Irons, som senast gjorde en briljant biroll i Lasse Hallströms “Casanova”, strålar i huvudrollen som de trasiga tvillingarna. Hans ömsinta tolkning av Beverly verkar som en total kontrast mot den framgångsrike och sociale Elliot. Kroppsspråket förändras, sättet att tala och trots att det handlar om två tvillingar genomgår han en fullständig metamorfos. Den desperata mardrömsfärden mot undergången urskiljs i Irons ansikte ju längre filmen går. Förändringen är total. Genevive Bujold gör också en utmärkt insats som den kämpande skådespelerskan Claire men står självklart i Irons bastanta skugga.

“Dead Ringers” är utan tvekan en av Cronenbergs allra bästa filmer. Han har skapat en surrealistisk dödsdans som sakta men säkert driver karaktärerna mot vansinnets rand. Den erotiska undertonen pulserar hela tiden intensivt under ytan. “Dead Ringers” är avsevärt mer lättåtkomlig än många av hans övriga verk men innehåller samtidigt en otrolig komplexitet som han förlorat mer och mer i sina senare alster.