Dear John

De myser och lipar, men i slutändan gråts det med ett leende. Formeln för Lasse Hallströms senaste är välbekant– en komfortabel tidsresa för republikaner med melodramfäbless. Bara det faktum att huvudpersonerna kommunicerar via flygpost säger väl allt om berättelsens reaktionära anda.
John (Tatum) och Savannah (Seyfried) möts på stranden och det uppstår ljuv musik. Han är en före detta buse, nu marinsoldat på permis i hemstaden. Hon är en konservativ filantrop på vårlov. Så småningom faller tvillingtornen och plikten tar John till Afghanistan, där han blir varse om långdistansförhållandens många bakstötar. “Du skulle inte förstå” säger John till flickvännen, i ännu ett kärleksepos om självuppoffrande.

Paret är frälsarfigurer: mannen skyddar sitt land med kroppen, kvinnans intellekt ägnas hästterapi för autistiska barn. Livet vore bra enkelt utan terrorism och handikapp. Filmen kan snällt ses som naiv, men i själva verket är det direkt ansvarslöst att tackla kriget utan att problematisera. När svenska flaggan fladdrar bredvid den amerikanska påminns vi om vår “närvaro” i kriget mot terrorn, som i Hallströms händer blir en hackad lök mot tårkanalerna.