Publicerad kl 18:24 den 6 Jul 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Man talar inte helt sällan om bra dåliga filmer. Det handlar ofta om lågbudgetfilmer vars produktionsvärden anses allt för låga, men vars slutresultat ändå imponerar. Det kan förstås även handla om urusla filmer som genom ofrivillig humor underhåller sina åskådare. ”Deliver Us from Evil” hör inte till dessa, då det inte är en bra dålig film. Istället vill jag vända på det, och hävda att det är en dålig bra film – för bra är den onekligen.

Den verklighetsbaserade protagonisten Ralph Sarchie är en medelålders New York-polis. Precis som alla andra hängivna filmpoliser försummar han sin familj i jakten på brottslingar och de personliga betynganden som följer av denna. Sarchie saknar det anade mörkret och djupet vi i höstas såg hos ”Prisoners” Loki, Serpicos klassiska mustasch och ”Dödligt vapen”-duons extrema pardynamik, och tar till ockulta medel för att sticka ut bland sina filmpoliskollegor – han samarbetar med en exorcismpraktiserande präst. Detta blir tvunget efter att han stött på förmodade demoner i de brottslingar han är på jakt efter, och när det visar sig att han besitter den ovanliga egenskapen att stå i något slags förbindelse med deras andevärld blir balansen mellan jobb och familj ännu svårare, och Sarchie ställs inför en personlig livskris.

Filmens stora förtjänst är att den byggs på den klassiska Hollywood-dramaturgins grundstenar. Ett tydligt exempel är hur filmens anslag fungerar som en kortversion av filmens helhetsmässiga intrig, vilket är ett klassiskt och elegant berättargrepp. Vidare fylls det hela tiden på med motiv som återkommer genom dubbleringar och speglingar filmen igenom. En specifik melodi används för samma skrämseleffekt i intrigen om hans familjeproblem och i den om brottsbekämpandet, vilket bara utgör ett av flera exempel på hur man elegant knyter ihop sina trådar på ett mer subtilt plan. Återkommande recitationer och uppspelningar av The Doors-låtar blir som filmens tema åsyftande just bandets namn, dörrar som portaler mellan det andliga och det materiella. En särdeles tjusig scen är tredje aktens klimax, där man både bildligt och symboliskt parafraserar Roy Battys sista scen i ”Blade Runner”.

Men medan denna ”Blade Runner”-parafras är en elegant hyllning till ett gammalt mästerverk, brister filmen i så många andra fall där den lånat idéer lite väl friskt. Till en början upplever jag det inte som något större problem, jag är allt för nyfiken på hur mysteriet ska lösa upp sig. När mysteriet väl är över börjar filmen dock uppfylla konvention efter konvention, kliché efter kliché. Att man blir skrämd av överraskande blodiga ansikten fyller väl förvisso sitt syfte i en kroppsgenre som skräck, men känns ack så billigt vid närmare reflektioner över vad man sett. Och det är en känsla som genomsyrar filmen som helhet, att den känns billig. Den använder beprövade knep för att framstå som bättre än vad den är.

Är man lättskrämd och vill se nåt lagom läskigt är ”Deliver Us from Evil” en bra film. Vill man se en ockult polisthriller är ”Deliver Us From Evil” en dålig bra film.

Deliver Us from Evil

Regi

Scott Derrickson

Skådespelare

Chris Coy,
Dorian Missick,
Édgar Ramírez,
Eric Bana,
Olivia Munn,
Sean Harris

Genre

Skräck

Originaltitel

Deliver Us from Evil

Premiärdatum

2 juli, 2014

Språk

Engelska

Längd

118 minuter

Produktionsår

2014