Den enskilde medborgaren

“Det är omodernt att skämmas. Det är någonting man gjorde på 1900-talet.” Lyxrenoveringar, försvinnande bonuspengar och politker som besöker porrklubbar. Girigheten kring försvinnande skattepengar vi betalar är ett kontroversiellt inslag i svensk media.
Välkommen till försäkringsbolaget Oden! Direktören Stig Roxby och hans kostymklädda, fumliga kollegor befinner sig i ett panikartat möte i bolagets skyhöga byggnad. Rykten har börjat florera i media kring bonustak som lyfts i förmån till girigbukarna i ledningen, som roffat åt sig miljardbelopp i egen ficka. Detta är ju skandal! Roxby uppmanar sina kollegor att sprida sig åt olika håll och låta bli att svara på sina mobiler, ifall nosande journalister skulle få för sig att gräva i skandalen.

Låter detta bekant? Skandalomsusade Skandia-affären har blivit satir i klorna på humoristerna Galenskaparna och After Shave. Redan i den lysande, metaforiska öppningssekvensen blir satiren tydlig. Kameran panorerar från klarblå himmel till tonerna av glad musik, då de rika direktörerna “svävar på molnen”, ner till botten av den långa byggnad, där skyltmontörerna tycks ha ständiga problem med att fixa bokstäverna i “Oden”-skylten, vid entrén.

“Den Enskilde Medborgaren” sätter en lättsamt humoristisk ton redan från startrutan. Satiren är ytlig, budskapen om klasskillnader, maktmissbruk och strävan efter ett jämställt samhälle, presenteras övertydligt. Ibland känns det tjatigt, ibland genialt. Vare sig man på förhand känner till den skandal som parodieras eller inte, så hamras det gång på gång in hur korrupta direktörerna varit, och orättvisan i att de tjänar mer pengar än de gymnasielärare som filmen som kontrast också kretsar kring.

Övertydligheten, kompenseras av den farsartade humorn, som ofta framkallar ett litet leende på läpparna och en inspirerad ensemble. Örjan Ramberg gör en lagom slemmig skurkroll i skepnad av Roxby, som generat försöker dölja alla tidigare spår och vars tonårsdotters frånvaro i skolan blivit allt högre sedan hon börjat få 12 000 i månadspeng av pappa. Men de som sticker ut mest är bröderna Eriksson, som spelar bröder även i filmen. Bägge har sin charm, som de lite udda lärarna de spelar, och deras lektioner utgör filmens bästa scener, då man smygit in symbolisk samhällskritik på ett originellt och roligt sätt.

Naturvetenskapsläraren Olles jämförelse med hur en svällande ballong spricker när den får för mycket luft, med hur människan blir uppblåst av sitt ego i makthunger, kosta vad det kosta vill, är ett exempel på en enkel, men genial liknelse. Olle och muskikläraren Morgan representerar arbetarklassen. Sympatiskt skildrade brinner de för sina yrken, i kontrast mot kontorsvardagen på Oden, där de inkompetenta cheferna ställts på pottan med byxorna nere. Morgan är en lustigkurre, men med mer peronslighet och egen vilja än nån av försäkringscheferna. För övrigt står han för en underbar scen, där han entusiastiskt får sin klass att brista ut i ett musikaliskt nummer, med trummor, elgittarer, pianon och marrackas.

Galenskaparnas film saknar djup, men utger sig inte heller för att vara djup eller tung. “Den Enskilde Medborgaren” har sin charm, tack vare bitvis underfundig dialog och charmiga skådisar.