Publicerad kl 00:00 den 13 Feb 2006

av

Johan Riben

jriben@cine.se


Det finns många saker som kan göra en film minnesvärd. Det kan vara suveräna skådespelarinsatser, snygg ljussättning, spännande intriger eller nyskapande specialeffekter. Dock finns det en sak som sätter djupare spår i minnet än det som nämnds ovan, nämligen ledmotivet. Vad vore Star Wars utan den pampiga intromusiken? Skulle dagens Bond-filmer hålla måttet om det inte vore för det klassiska musikstycket. Hur hade Rocky gjort succé utan dess fanfar? Kort sagt är musiken viktig för att göra starka intryck och här har Sergio Leone lyckats mästerligt med ledmotivet till ”Den onde, den gode, den fule” från 1966.
Titeln syftar på tre män som utan hämningar söker en nergrävd skatt i ett krigshärjat vilda västern under amerikanska inbördeskriget. Under ett nästan tre timmar långt äventyr följer vi de två kriminella före detta kompanjonerna Toca och Blondie, den senare spelad av legendariske Clint Eastwood i sin förmodligen bästa rolltolkning, under deras försök att omväxlande ta livet av varandra och hålla varandra levande för egen vinnings skull samtidigt som de måste undvika den hänsynslöse prisjägaren Angel Eyes.

Varje scen osar perfektion, oavsett hur utdragen den är. Trots att replikerna är få håller storyn genom hela filmen och lite till och du kommer aldrig att sitta otålig och vänta på att det ska hända något spännande. Clint Eastwood spelar som i de flesta av hans västernfilmer en tystlåten man som med sina kaxiga oneliners fungerar perfekt tillsammans med sin ettrige mexikanske kamrat och det är lätt att dra paralleller till polisfilmer som ”48 timmar” och ”Rush Hour”. Vackra landskapsbilder blandas med spännande actionsekvenser och hela paketet känns efter nästan 40 år fortfarande fräschare än mycket vi ser idag.

Något som förvånar mig är att ”Den onde, den gode, den fule” innehåller lite av allt. Du kommer omväxlande att mysa åt böljande ökenlandskap, småle när Clint Eastwood skjuter hatten av folk, sitta på nålar under haglande pistoldueller och skratta när huvudpersonerna sätter sig själva ordentligt i skiten, utan att någonsin tappa intresset eller klaga över klichéer. Vändningarna i historien är många och välgjorda utan att filmen varken tappar fokus eller spårar ur. Slutet är minnesvärt och bjuder på minst en överraskning i en scen som inte lär göra dig besviken.

Som jag nämner ovan har filmens klassiska toner med all rätt gått till historien som ett av världens bästa soundtrack och vem kan inte annat än hålla med om det när kameran sveper över en ensam ryttare som rider genom öknen medan musiken skapar en stämning du inte hittar i många av dagens filmer. ”Den onde, den gode, den fule” kan utan tvekan tilldelas titeln som världens bästa västernfilm. Själv har jag fått en ny favoritfilm…

Den gode, den onde, den fule

Regi

Sergio Leone

Skådespelare

Aldo Giuffre,
Clint Eastwood,
Eli Wallach,
Lee Van Cleef

Genre

Västern

Originaltitel

Il buono, il brutto, il cattivo

Premiärdatum

29 december, 1967

Språk

Engelska

Längd

171 minuter

Produktionsår

1966