Den innersta kretsen

Här har ni årets djupaste och mest komplexa film. Bara det faktum att titeln, “The Good Shepherd”, refererar till nya testamentet borde ge er en antydan på hur invecklad “Den innersta kretsen” är.
Eric Roth, mannen bakom “Forrest Gump”, “The Insider” och senast “München” har tagit sig an CIA:s historia, från begynnelsen 1947 och tjugo år framåt. Vi får följa den unge Edward Wilson, en man med hög moral och medlem i Skull and Bones, Yale-universitetets hemliga och prestigefulla förening. Han värdesätter ära och diskretion, egenskaper som gör att han blir rekryterad till den nystartade Central Intelligence Agency – CIA. Vi får se hur CIA genomsyras av paranoia och misstänksamhet, hur de hanterar kalla kriget och hur Edwards tvingas dra en gräns mellan arbete och familj.

Jag önskar att detta kunde ha varit inledningen på en lång hyllning till Robert DeNiros, hans regiegenskaper och Eric Roths manus. Så blir tyvärr inte fallet. I “Den innersta kretsen” kan du vänta dig årets mest lågmälda, långsammaste och tystade film – som till råga på detta är tre timmar lång. Bara första timmen känns som en evighet, föreställ er då känslan efter tre timmar.

Faktum är inte bara det att “Den innersta kretsen” är obeskrivligt långsam och ypperligt lång, men den lyckas också lämna åskådaren med fler frågor än svar. Fler frågor än svar behöver inte vara någonting negativt, och i detta fallet önskar jag att jag att jag uppskattat filmen mer än jag gjorde. Dess komplexitet och unika ton kräver hög sinnesnärvaro och vakenhet. Detaljer ska läggas på plats, och frågor som filmen ställer besvaras inte längre fram, du måste själv komma fram till en slutsats och se filmen utefter dina egna tankar.

Måhända att detta också är tanken bakom filmen, men som fredagsunderhållning klarar sig knappast DeNiro och Damon långt. Den mörka tonen hade mått bra av lite cynism och sarkasm. “Den innersta kretsen” är en av dessa unika och likväl nyttiga filmer som tyvärr inte lyckas underhålla på samma gång. Ser man den en andra, kanske tredje gång lär bitarna falla på plats, och då är jag övertygad om att det är ett mästerverk jag beskådat. Just nu är det bara ett sömnigt, lågmält drama med karaktärer som varken talar eller betar sig som människor normalt sett gör.

Trots både regi och skådespelare i toppklass lyckas inte “Den innersta kretsen” engagera och tända till. Det är sällan du kommer ha sett en tretimmarsfilm och fortfarande fundera på hur mycket som saknades.