Den man älskar

Jag väntade jag mig en generisk svensk kärlekskomedi. Jag hade fel, men ändå rätt. Den var generisk, och en film om kärlek, men det finns inget romantiskt med kvinnomisshandel.
Filmen inleder tankeprovocerande. En mans kyrkogårdspromenad för att hitta drömkvinnan, en söderslagen kvinna på akutmottagningen, samt ett gruppterapisamtal där våldsamma hustrumisshandlare blottar sitt inre. Titeln är även den klyftig och provokativ, då den tycks stamma ur det bibliska uttrycket “Den man älskar agar man”.

Premisserna är enkla. Hannes (spelad av Jonas Karlsson) är en våldsam man. Han har slagit sitt ex Lena (Sofia Ledarp) till den punkten att det enligt egen utsago ter sig normalt att banka hennes huvud i ett skåp. Han döms till ett fängelsestraff med tillhörande terapi och blir utsläppt i samhället efter att nu ha avtjänat sitt straff. Lena lever lyckligt med sin nye make Alf (Rolf Lassgård), hon jobbar i hans fiskbutik och fortsätter med sitt liv. Sen blir Hannes utsläppt.

Allt ställs på ända och den trevliga vardagen som inramas av mysigheter och planering för överraskningsfester, mys, omtanke och ljusa miljöer byts emot svårhanterliga känslor, vemod, ångest, gråskalor och mörker. En skicklig dos vardagsrealism gör det realistiskt, men tråkigt. Filmens realism tillför ingenting till trovärdigheten, det gör den snarare tråkigare. Svensk vardagsångest när hösten börjar smyga sig på med en stadig dos av provokation gjorde mig mest trött, inte berörd. Jag säger inte att våld mot kvinnor inte är ett viktigt ämne, eller är något som inte berör mig, men något i känslan saknas och det behövs mer än stråkmusik och dåliga beslut för att jag ska känna något mer för karaktärerna.

Som aggressiv (f.d?) hustrumisshandlare är Jonas Karlsson en skicklig skådespelare. Han gör sig bra och imponerar mer än Rolf Lassgård, som mer eller mindre spelar variationer på Kurt Wallander. Lassgård gör en ojämn insats, men till hans fördel är den emotionella bergochdalbanan hans karaktär åker. Sofia Ledarps insats gillar jag inte. Jag tror inte hon är en dålig skådespelerska – då hade hon inte fått jobbet – men hela hennes roll känns halvdan och mediokert utfört och känslorna som borde ha väckts för henne känns frånvarande.

En del kommer att älska den här filmen, andra kommer att hata den, de flesta kommer inte att komma ihåg den.