Den nya människan

Klaus Härös Sverigetrilogi är lika mycket Jarkko T. Laines Sverigetrilogi. Det blir uppenbart i “Den nya människan”, för oavsett hur mörka teman Härö ger sig in på finns alltid hans fotograf Laine strax bakom hans rygg, beredd att skildra mörkret med ett vackert och djupt poetiskt bildspråk.
Men historian om Gertrud, som placeras på sinnesslöanstalt utan begripliga grunder, har fler kvaliteter än så. Manusförfattare Kjell Sundstedts berättelse kring några mer eller mindre mentalsjuka människor på Odenslundsanstalten innehåller både sorg och kärlek, men berör kanske främst i de täta dokumentära ansatserna.

Rollprestationerna bidrar till en realism som bollas vidare mellan manus och foto. Maria Lundqvist som spelar sköterska på anstalten har givits funktion som port mellan filmvärlden och publiken, hon får den position som Morgan Freeman axlar i Million Dollar Baby och Shawshank Redemption och blir inte bara berättarröst, utan även de ögon med vilka vi tillåts betrakta huvudkaraktären Gertrud.

Det oförställda uttryck som Julia Högberg visar upp genom sin roll som Gertrud känns otroligt äkta tillsammans med karaktärens barnslighet, samtidigt hejdar hon sig inte för rollens utveckling utan låter skådespelet löpa med Gertruds tänkta sinnesstämning.

Det femtiotalssverige som skildras är smärtsamt att betrakta för varenda svensk som ser Den nya människan, samtidigt är den kanske den viktigaste av Klaus Härös filmer. Att se den är inte lustfyllt, men Den nya människan är vacker och väldigt viktig.