Den sista matchen

Sylvester Stallone som fotbollsspelare, Max von Sydow som nazistisk general, Pélé som fånge på ett fångläger, där nazisterna inte accepterade några färgade personer och Michael Caine som ordningsreda. Nja, säger nog de flesta, och jag måste tyvärr säga att även om jag kopplade på mitt snälla öga så fanns det inget som positivt i “Victory”.
Historien kretsar kring den före detta engelske landslagsspelaren Michael Caine, som av en tysk officer (Max von Sydow) erbjuds att spela en match mot ett tyskt militärlag, för att tyskarna ska kunna visa upp sin styrka. Caine ställer vissa krav, så som bra mat, bättre sängar och uniformer, och tro det eller ej, han får allt han ber om! Matchens datum bestäms, och tyskarna förlägger den i Paris, vore det inte smartare av tyskarna att lägga matchen i Berlin, där de har kontroll, istället för att lägga matchen i ett Paris som fortfarande var väldigt osäkert? Hur som helst. Ni kan nog själva räkna ut vad som händer med ledorden, – fångar – trötta på fångläger – ensamma i omklädningsrummet.

Jag älskar fotboll och jag älskar andra världskriget på film. Trots detta imponerar “Victory” till föga. Sylvester Stallone spelar Steve McQueen i “Victory”-regissörens svar på “The Great Escape”. Men, Huston hade ingen aning om vad som gjorde “The Great Escape” så intressant. I den filmen presenteras några normala killar, och gradvis blir de hjältar. I “Victory” presenteras återigen ordinära killar, men från ruta ett står det inpräntad på deras pannor att de är hjältar, vilket i slutet, vare sig Huston vill eller inte måste suddas ut, för att trycka idioter i deras pannor. Med ett av de larvigaste filmslutet någonsin, klarar sig inte “Victory” med hedern i behåll.