Den siste gunfightern

Hollywoodfilmen reser monument över sig själv för att aldrig falla i glömska; stjärnornas hand- och fotavtryck utanför Graumans Kinesiska Teater dammas dagligen av, farsens gyllene era förevisas oss på nytt – nu med stereofoniskt ljud, Warner Brothers firar sin femtioårsdag under pompa och ståt, och Metro-Goldwyn-Mayer presenterar sig på nytt i “That’s Entertainment!” (That’s Entertainment, 1974, regi: Jack Haley, Jr.2) med något som är “more than a movie – It’s a celebration”. År 1976 var det westernfilmens tur – “the most truly American of films”. Och liksom tidigare en italienare, Antonio Chiattoni (Il film western, 1949), var den förste att behandla westernfilmen seriöst i bokform, griper sig nu Dino de Laurentiis, en annan italienare, verket an att presentera en western som är mer än en western. Megalomanen de Laurentiis döper på nytt James Stewart, Harry Morgan, Lauren Bacall, John Carradine och westernfilmens King Kong – John Wayne i guld, köper optionsrätten till Glendon Swarthouts historia och anlitar den pålitlige veteranen Don Siegel som regissör.
Vid betraktandet av ett monument tränger sig varje enskild byggstens mångåriga historia på oss och frammanar minnen och associationer – så fungerar också The Shootist (Den siste gunfightern, 1976). Siegel och manusförfattarna Miles Hood Swarthout och Scott Hale utnyttjar regissörens och skådespelarnas personæ för att förutom gängse vinningar, här med små medel förvandla en ordinär western till westernfilmens “superwestern” .

Arv
Don Siegel – Född 1912 i Chicago. Tillbringade en del av sin uppväxt i England och Frankrike, innan han i mitten av trettiotalet började på Warner Brothers som arkivarbetare. Fortsatte som klippassistent, arbetade på trickavdelningen, startade en montageavdelning och avancerade så småningom till regiassistent och andreregissör. Före debuten som spelfilmsregissör med The Verdiet (Svarta handsken, 1946), gjorde Siegel dessutom år 1945 en dokumentärfilm, Hitler Lives? och en tvåaktare, Star in the Night, som båda blev Oscarbelönade. Med tanke på ovannämnda detaljer kan man också se The Shootist som en spegling av Siegels filmkarriär – från klippare till actionregissör. Filmen inleds med ett filmklipps- collage av det förgångna och avslutas med en actionsscen i bästa Siegeistil.

John Wayne (f. Marion Michael Morrison 1907, d. 1979) – The Shootist är naturligtvis till största delen präglad av John Wayne. Wayne är så att säga filmens regissör: det är Wayne som bestämmer filmens händelser, då man utnyttjar sig av hans persona, och han tar oss med till Carson City, dess stall, saloon, pensionat osv. Det är också han som ger order om vad som skall hända, och som bestämmer tid och plats för slutet. Detta är, i den utformning det får, troligen en anspelning på den allmänt kända frågeställningen; vem är den egentliga regissören i en John Wayne-film? Wayne regisserade officiellt två filmer, The Alarno (Alarno, 1960) och The Green Bereti (De gröna baskarna, 1968), men i realiteten är det säkert fler. Det är ett känt faktum att Wayne var mycket dominerande och svårregisserad och i The Shootist bär han en mustasch liknande Siegels, för att “liknas vid” sin regissör. Mustaschen har samtidigt till uppgift att påvisa likheterna mellan Wayne och västernlegender som Buffalo Bill (eg. William Frederick Cody) och Wild Bill Hickock (eg. James Butler Hickok). Och var går gränsen mellan legenden J. Wayne och J. B. Books (Waynes rollnamn i filmen)? Det är omöjligt att avgöra. Rollnamnet Books står måhända för den skrivna legenden när han gör ett bokslut över sitt liv, och “00” (i Books) för kulhål.

J. B. Books liv presenteras för oss i filmens början genom några filmklipp från Waynes digra produktion, och hela filmen igenom finns det referenser till Waynes tidigare filmer. Några exempel:

The Shootist inleds, efter ovannämnda klipp, med ett rånförsök – en parallell till bank förskingringen oc diligensöverfallet i John Fords Stagecoach (Diligensen, 1939), som blev den egentliga inledningen till Waynes filmkarriär. Dessutom kan vi i detta sammanhang erinra oss The Great Train Robbery (Den stora tågplundringen, 1903, regi; Edwin S. Porter) som inledning till spelfilmens och framförallt westerfilmens karriär.

Wayne i rollen som Books visar djup misstro mot läkare; han måste besöka två läkare för att få sin sjukdom bekräftad. Bakgrunden står kanske att finna i The Horse Soldiers (De tappras väg, 1959, regi; John Ford), där Wayne inte litar på läkare sedan ett misstag aven sådan orsakat hans hustrus död. Gunfightern som lider aven fysisk skada finns redan i Howard Hawks El Dorado (El Dorado, 1966), men här har åkomman förstärkts till obotlig cancer.

Waynes och Bacalls naturutflykt i hästdroska för tanken till Waynes och Maureen O’Haras utflykt i den för regissören Ford Oscarbringande The Quiet Man (Hans vilda fru, 1952).

Allt vi får veta om Sweeneys (Richard Boone) fientlighet mot Books är att han vill hämnas åt sin bror, som om Sweeney var ännu en bror till Joe Burdett som Wayne satte i fängelse i Hawks’ Rio Bravo (Rio Bravo, 1959).

Det är också intressant att jämföra The Shootist med en annan film av Siegel, nämligen Death of a Gunfighter (En handfull bly för sheriffen, 1969), som han övertog efter Robert Totten och krediterade pseudonymen Allen Smithee. Filmens handling i helt korta drag: Frank Patch är sedan tjugo år sheriff i en stad. Han blir obekväm för de styrande, men vägrar att ge sig iväg. På slutet dödas han av stadens makthavare. Parallellerna med The Shootist är flera. I båda filmerna spelas huvudrollerna av åldrande skådespelare, i Death of a Gunfighter Richard Widmark och Lena Horne. Books presenterar sig i filmens början som sheriff. Liksom Patch dödas Books av makthavarna i en stad. I trippelduellen som blir Books’ död företräder Sweeney kapitalet, fången blir ställföreträdare för sheriffen, saloonägaren företräder affärsetablissemanget, och bartendern – som är den som skjuter Books – företräder sin arbetsgivare, saloonägaren.

James Stewart (f. 1908) – När Wayne första gången söker upp James Stewart, filmens Dr. Hostetler, ler båda igenkännande, och Wayne säger: “Det är väl en femton år sen sist.” Och visst är det så. För nära femton år sedan spelade de tillsammans i Fords The Man Who Shot Liberty Valance (Mannen som sköt Liberty Valance, 1962). The Man Who Shot Liberty Valance är utan tvekan den film som det refereras flitigast till här.

Filmerna uppvisar delvis samma yttre handling, och ger en bild av konfrontationen mellan det gamla och det nya Amerika. Flera av skådespelarna är desamma. Benjamin Scatman Crothers som har ersatt Woody Strode liknar Strode utseendemässigt, och har här dessutom Ungefär samma roll som Strode hade i The Man Who Shot Liberty Valance, något tidsmässigt utvecklad bara.

När Books lär Gillom Rogers (Ron Howard) att skjuta, förklarar han också att allt inte hänger på träffsäkerhet, utan att det är viljan som är viktig – den vilja som Stewart saknade i duellen mot Liberty Valance. Bartendern (Charles G. Martin) i The Shootist skjuter Wayne i ryggen, liksom Wayne sköt Liberty Valance (Lee Marvin) ur bakhåll.

När Stewart i slutet betraktar Waynes döda kropp i saloonen ser vi också i bild bakom liket en örn, den amerikanska örnen som finns i bland annat den amerikanska. senatens emblem, den senat som Stewart i The Man Who Shot Liberty Yalance nådde med hjälp av Wayne i rollen som Tom Doniphon.

Richard Boone (f. 1921, d. 1981) – Richard Boone, filmens Sweeney, och Wayne har tidigare konfronterats i en westernfilm som utspelas en bit in på 1900-talet, i brytningen mellan det gamla och det nya, nämligen i Shermans Big Jake (Big Jake, 1971). Boone medverkade också i Waynes The Alama.

Ron Howard (f. 1953) – Det som kvalificerade Howard’ till rollen som Gi1lem Regers i filmen bör vara det faktum att han medverkade i Lucas’ American Graffiti (Sista natten med gänget, 1973). Så slås en brygga mellan de två filmerna som i viss mån betitlar The Shootist “Western Graffiti”. Men även American Graffiti’s tema uppvisar likheter med The Shootist. Båda filmerna skildrar slutet av en epok, ett stycke amerikansk historia och övergången till något nytt. [Dessutom skildrar båda filmerna en veterans värdiga men ändå ovärdiga död. Gunfightern John B. Books dör i strid med vapen i hand, men nesligt skjuten bakifrån. I American Graffiti dödas John (Paul Le Mat), fi1mens bilchampion, visserligen i sin bil, men i en kollision med en rattfyllerist.]

Harry Morgan (f. 1915) – Morgan har bland annat medverkat i How the West Was Won (Så vanns Vilda Västern, 1962), i Fords avsnitt om det amerikanska inbördeskriget, där också Wayne spelade med. Men viktigare är att Morgan var med i Zinnemanns High Noon (Sheriffen, 1952), där Gary Cooper spelade den hjälpsökande sheriffen Kane, en gestalt som Howard Hawks liknat vid “en nackad kyckling som fortfarande försöker springa”. Den typbeskrivningen kan gälla också Morgans sheriff Thibido i The Shootist. (Hawks gjorde också, enligt egen utsago, Rio Bravo som en protest mot och motbild till High Noon.)

Lauren Bacall (f. 1924) – Bacall har tidigare filmat mot Wayne i Wellmans Blood Alley (Det blodiga sundet, 1955) men hon är säkerligen mest känd för sitt äktenskap med Humphrey Bogart och de filmer de gjorde tillsammans. I The Shootist spelar Bacall änkan Mrs Bond Rogers. Hon bär alltså sitt arv med sig som änka efter Bogart, och blir också “änka” efter Books. Det finns klara paralleller mellan Bogart och Wayne, och Bacall utnyttjas i filmen för att på ett naturligt sätt sammanbinda dem för att påvisa likheterna.

Bogey och Books-Wayne – Både Wayne och Bogart var okrönta kungar av Hollywoodljudfilmen. Bogart var en legend och är det kanske i ännu högre grad idag. Också Wayne var redan under sin livstid en legend, liksom Books är/blir en sådan i filmen.

Wayne har då han gestaltar den i cancer döende Books haft cancer och han dör några år senare i sjukdomen, därmed delande Bogarts öde. Om vi granskar Bogarts filmkarriär ser vi att han slog igenom i skurkroller, gick vidare till att spela sympatiska förbrytare och slutligen gestaltade hederliga, rättfärdiga män. Det är ungefär samma rollförändring som Books genomgår. I filmens början presenteras han genom filmklippen som en hård och brutal revolverman, och eftersom vi inte ser något sammanhang eller motiv för hans dödande blir han något av en skurk i våra ögon. I sin genombrottsfilm, Stagecoach, spelar Wayne faktiskt en skurk, visserligen en sympatisk sådan, men dock en efterlyst. Så småningom ökar våra sympatier för Books; han dödar ju i självförsvar. Och i slutet av filmen framställs han närmast som en varmhjärtad gammal man.

Och visst predikar Books samma levnadsregler som Bogart har gjort i så många filmer, till exempel i Curtizs Casablanca (Casablanca, 1943) och i Hawks’ To Have and H ave Not (Att ha och inte ha, 1944), och denna förkunnelse lyder ungefär: Var och en sköter sitt, och Gud nåde den som lägger sig i mitt!

Queen Victoria och Duke Wayne – Drottning Victoria har en poängterad roll i filmen, och det kan därför vara av intresse att se lite närmare på hennes funktion. Några historiska fakta: Victoria levde mellan åren 1819 och 1901 och var drottning av Storbritannien och Irland. Hon har karakteriserats som plikttrogen, okonventionell och puritansk. Hon har blivit symbol för en epok och är också den kvinnliga regent i modern tid som suttit längst på tronen. Här finns om man så vill flera likheter med Wayne. Han var den äldste regerande skådespelaren av det gamla gardet som behållit sin stjärnstatus, var onekligen något av kung i Hollywood och presenterade sig även som sheriff, dvs regent, i början av filmen. Wayne blev symbol för det gamla traditionsrika, myternas och legendernas, Amerika – en förfluten epok som ständigt gör sig påmind. Den övriga karakteristiken stämmer också väl in. På filmens politisk-historiska plan är Books änkeman efter Victoria. Det visar sig snabbt att det är en kunglighet som rider in i Carson City, iklädd svart prins Albertrock. Books utnyttjar en fotpall när han stiger av hästen, det städas och sopas för honom när han kommer, och han har hela tiden med sig en sittdyna som förvandlar alla stolar hans sätter sig på till en tron. Och som den kung han är delar han hela tiden ut order, men det är inte alltid han blir åtlydd med detsamma; USA är ju ingen monarki! Relationen mellan de båda regenterna synliggörs också när Books förbränner tidningen med nyheten om Victorias död innan han iscensätter slutstriden, eller om man så vill: sin sista viktoria.

Religionen
Episoder med religiös anknytning återkommer flera gånger i filmen. Exempel: Änkan säger till Books att bara Gud kan avgöra människornas liv. Därpå följer en bild med en mörk natthimmel och månen (gudens öga) som lyser igenom. Books, som ligger och sover, vaknar som om Guds vakande öga påbjöd honom det, och skjuter två nattliga inkräktare som var ute efter hans liv. Reinkarnationen. Books’ lärjunge i filmen är änkans son, Gillom, som han lär skjuta och på slutet ger sin häst, hästen som var såld men köptes tillbaka. Gillom är också den som med Books’ revolver skjuter dennes mördare. Jämför hur i Rydells Cowboys (Cowboys, 1972) elva lärjungar till Wayne (ingen Judas) spårar upp och skjuter dennes mördare.

Under filmens hela handling ser vi också hur Books förbereder sig för döden och begravningen. Han går till barberaren, där han sedan i sin rakstol så att säga ligger på lit de parade. In kommer även begravningsentreprenören (John CarFadii.ne), och Books beställer av honom sin gravsten. Han intar också nattvarden. Till frukost vill han ha bara ett kex, och ett sista glas dricker han sedan på saloonen vid den väldiga bardisken, som blir till ett nattvardsbord. Bakom disken står då bartendern – Judas, som Books betalar, och som sedan förråder Books och skjuter honom i ryggen. Books badar innan han går till duellen, och han tar på sig den nytvättade söndagskostymen, men lämnar sin klocka hemma. – Hans tid är ute.

Fläkten i saloonen blir, enligt känt mönster, till ett kors. Saloonen är kyrkan som omta1as men aldrig visas. Det är här som människornas liv och död avgörs.

Kvarlåtenskap
I The Shootist finns samlade nästan alla de element som är typiska för genren. Saloonen blir till en alla westernfilmers saloon när den presenteras för oss i en osedvanligt lång åkning. Storleken poängteras också i samband med en duell där den symboliska kulan passerar genom hela lokalen. Naturen framhävs, men utnyttjas inte i dramatiskt syfte. Westernfilmernas stående attiraljer som barberare, tryckeri, stall, hästtjuvar, piano; brand, utkastning, hämnd mm finns naturligtvis också med. Men många detaljer och företeelser förekommer i ovanligt sammanhang. Pianot finns till exempel inte på saloonen utan hos änkan. (I samband med hennes pianospel gör Wayne f ö ett sångförsök som utgör en referens till rollen som Singing Sandy i Robert North Bradburys Riders of Destiny, från 1934, där en annan, en okänd förmåga, lånar sin röst åt Wayne.) Vidare sker den obligatoriska utkastningen inte från saloonen som brukligt är, utan från pensionatet. Detta utkastande av journalisten som vill skriva â€the true story” kan ses som en spark mot journalister och recensenter som låter fantasin ta vid där sanningen tar slut. Man tillåter sig också att ge en gliring åt den “intelligentia” som menar att man av westernfilmer inte kan lära något. Efter den nattliga striden på pensionatet säger så till exempel den fördomsfulla lärarinnan upp sitt rum på grund av Books. Det visas att Wayne bär en orimlig mängd vapen – naturligtvis vapen från alla hans tidigare filmer. Man kommenterar också genren genom att låta Wayne visa oss att han har bara fem patroner i revolvern; patronhålet under hanen bör vara tomt för undvikande av oavsiktlig avfyring. I westerfilmer är vi ju annars “vana vid” att se ändlösa skottlossningar – utan omladdningar.

De flesta av personerna i filmen kräver Wayne på pengar eller försöker tjäna pengar på honom. Detta inleds redan i början med ett rånförsök, och fortsätter sedan med journalisten, före detta flickvännen, barberaren, stallkarlen med flera, fram till den siste, bartendern.

Waynes häst i filmen heter Dollar, och det är naturligtvis ingen tillfällighet. Hästen mer än något annat är “symbol” för genren, och det var westernfilmerna som gjorde Wayne förmögen. Som sådan var han naturligtvis utsatt för diverse ekonomiska manipulationsförsök. Hans namn var och är lika med pengar, och det sägs att hans filmer hitintills har inbringat 700 miljoner dollar!

Den läkta vingen
Det påstås hela tiden om Books att han tillhör en svunnen tid och att det inte finns plats för hans egenart i det nya samhället. Och överskridandet är påtagligt i hela filmen. Året är 1901 (1900 + 1). Händelserna utspelas under en tidsrymd av åtta dagar – (en vecka + en dag). Books poängterar att det är sista flaskan han dricker. Senare tar han dock ytterligare ett glas på saloonen, innan han i trippelduellen dör och förenas med företrädare för lagen/laglösheten (sheriffen-fången), dryckenskapen och spelet (saloonägaren) och den nya tiden (Sweeney, den första bilägaren).

Books blir, som företrädare för en svunnen epok, också den som förenar det gamla och nya. Han ger sin efterträdare den mytiska hästen, och föraren på spårvagnen sin sittdyna. Vi ser spårvagnen som dras av en häst. Tiderna förändras, men vi kan inte skaka av oss det som har varit. Nuet står alltid i tacksamhetsskuld till det förflutna. (På filmens metaplan är det biograffiImens avslutande epok vi ser. Det är biofåtöljens röda sittdyna som Books förärar det konstnärligt nya kommunikationsmedlet – televisionen, och han önskar samtidigt dess nya, förhoppningsfulla stjärnor ett kollegialt lycka till.)

När Books dör ser vi inga duvor som flyger mot himlen, men väl filmens örn som bidar sin tid i väntan på ett nytt byte.

Denna artikel finns att läsa i boken I skuggornas hetta, utgiven av Studentlitteratur.