Den store Gatsby

I samma sekund som jag sätter på mig 3D-glasögonen inser jag hur fel ute Baz Luhrmann är. Och då har inte ens förtexterna börjat rulla. För mig var F. Scott Fitzgeralds bok inte på något sätt fantastisk. Det var en bra bok, men inte en bok som behövde filmatiseras för femte gången sedan Fitzgerald satte ord på papper 1925. I synnerhet inte på det respektslösa sätt Luhrmann tagit sig an källmaterialet. En 3D-upplevelse med popcorn och premiumstolar, det är inte Fitzgerald för mig.
I synnerhet inte i den kontext som boken är skriven i. Det är en berättelse om dekadens och social omvälvning, men kanske främst om idealism och fascination. Jay Gatsbys passion för den vackra Daisy Buchanan leder honom till ett liv med en oändligt uppåtgående trappa. Luhrmann gör några fatala försök att visa vördnad genom att låta Fitzgeralds ord skrivas ut på duken. Men det som skrivits mellan raderna, om klass och prologen till den stora depressionen, är svårare för Luhrmann att förmedla. Och ibland undrar jag om Luhrmann bara missförstått Fitzgerald, eller om han läst boken överhuvudtaget.

När Jay-Z, som exekutiv producent, med slående arrogans spelar sin egen och sin frus musik är det också tydligt vilka ideal som drivit Baz Luhrmanns filmskapande. Fitzgeralds cyniska porträtt av ett USA på nedgång, med ett tomt sökande på framgång finns knappt där, bara samma obegripliga fascination som att låta Marie-Antoinette bära Converse.

I slutändan är “Den store Gatsby” en snygg film, men rakt igenom meningslös. Och utan en fantastisk casting med Leonardo DiCaprio, Elizabeth Debicki och Joel Edgerton i spetsen hade detta kunnat bli en fruktansvärd olycka.