Den vita massajen

“Den vita massajen” är filmatiseringen av Corinne Hofmanns bästsäljande roman, som numera finns översatt till 16 olika språk, och har sålt i över fyra miljoner exemplar världen över.
Mot slutet av en semester i Kenya möter schweiziska Carola (Nina Hoss) samburukrigaren Lemalian (Jacky Ido) som utgör en mycket attraktiv syn med sina vapen och sin traditionella klädedräkt. Carola blir upp över öronen förälskad i den afrikanska mannen, vars stam, samburu, är nära besläktad med massajerna. Efter en kväll i Lemalians sällskap bestämmer sig Carola för att stanna i Afrika medan pojkvännen Stefan (Janek Rieke) sårad och upprörd sätter sig på planet till hemlandet följande dag. Efter en orolig tid dyker mannen i hennes liv upp och tillsammans beger de sig till hans hemby, Barsaloi. I byn möter Carola såväl varmt välkomnande som kall misstro, men kärleken mellan henne och Lemalian växer sig starkare och de bestämmer sig för att gifta sig vid nästa fullmåne.

En hel del skvallrar ändå om att “Den vita massajen” är en storproduktion med en gedigen budget bakom sig. Det är väl inte slumpen som satt dit stora Timberland-klistermärken på en bush som åker mellan staden och bushen? De amerikanska företaget vänder sig inte direkt till en dylik målgrupp. Och sedan när såg tyska hårvårdsjätten Schwarzkopf en marknad i en kåkstad? Tillåt mig tvivla. Det är detaljer som gör bra filmer. När en del av hjärnkapaciteten ska börja försöka filtrera bort dessa små, irriterande småfelen är då du förstår att någonting gick fel. Vad som annars skapar frågetecken är språkbariärerna. Carola varvar både engelska och tyska. När hon verkligen vill bli förstådd stapplar hon sig fram på sin brutna engelska (som detaljrikt nog blir bättre med tiden), och annars, i de flesta av fallen gäller tyska. Vad som kanske är märkligast är att Lemalians kroppsspråk är likgiltigt. Man vet inte om han förstått eller inte. Raseriutbrott tolkas säkert på samma sak på alla språk, men det eviga varvanden av engelska, tyska och infödingsspråket blir konfunderande. Komprimisssade manusförfattaren Johannes W. Betz någonstans i mitten och blandade ihop allting i en salig blandning? Hur framställs egentligen språkbarriärerna i boken?

Nina Hoss är stundtals briljant, och i ibland relativt träig och ytlig. Hennes engelska känns inte naturlig. Rollfiguren Carola är nyfiken, ganska naiv och i överlag stark, som hela tiden drivs av sin kärlek. Hon låter relationen bära eller brista, och osäkerheten som ny, vit kvinna, i en infödingsby förmedlar hon väl, även om man börjar undra om hon fått direktiv att ständigt gå runt och le exakt samma leenden under drygt två timmar och femton minuter. Trots filmens relativt långa längd känns det aldrig utdraget och tråkigt, även om vissa sidospår tydligt kunde klipps bort, då de i längden blir överflödigt att se hur lång tid det tar för henne att anpassa sig till sitt nya liv.

Behandlingen av kulturkrockarna är minst lika ojämn som resterande del av filmen. I vissa fall tycks man bara snudda vid skillnaderna mellan Kenya och Schweiz, och i andra fall går man verkligen på djupet, och visar hänsynslöst omskärelse tonårsgraviditet. Eftersom man ibland aldrig riktigt går in på krockarna, framförallt språkskilnader, blir trovärdigheten stundtals bristande, även om baserat på en sann historia, ständigt är närvarande i bakhuvudet.

“Den vita massajen” är en ambitiös film som försöker tacklas både med de ena och andra. Ojämnheten, både i historieberättandet, detaljrikedomen och skådespeleriet för dock med sig en osäkerhet som hindrar oss från att njuta fullt ut.