Den vita planeten

“Den Vita Planeten” dyker nu i dagarna upp i hyllorna hos din lokala återförsäljare av filmer. Den gick aldrig på bio i Sverige utan har likt en usel Disney-film eller en minst lika usel Steven Seagal-rulle tilldelats den mindre åtråvärda stämpeln “Direkt till dvd”. Jag förstår varför.
Vad handlar då denna film om? Naturen? No shit. Snö? Nästan rätt. Djur? Bingo. I mer än en nästan ändlös timme får vi följa en hel hop arktiska djurarter under vattenytan, på marken och i luften. Precis som i fjolårets prisbelönta film “Pingvinresan” används en berättarröst (fransk, engelsk eller svensk) som i det här fallet inte fyller någon annan funktion än att irritera med urbota korkade och irrelevanta kommentarer om hur svårt det är att vara djur. Försöken att få tittaren att sympatisera med djuren fungerar inte nära nog så bra som i ovan nämnda pingvinfilm, och faktum är att mot mitten av filmen känner jag att jag inte alls bry mig om att en liten säl blir uppäten.

När bilderna får tala för sig själva blir resultatet bättre. Till en början häpnar man över hur nära fotograferna har kommit djuren de filmar. Bland höjdpunkterna finns bilder inifrån en isbjörnhonas vinteride och en kort sekvens där en manet är upplyst i glada färger likt en julgran. Undervattenssekvenserna är utan tvekan de bästa, men när den första upprymdheten har lagt sig känner man sig redo att själv gå i ide. Åtminstone tills filmen är slut.

Om du i ett fall av temporär sinnesfrånvaro bestämmer dig för att köpa en naturfilm, köp då för allt i världen inte “Den Vita Planeten”. Den är segare än kola och sömnigare än en överkörd bäver. För första gången på länge var det riktigt frestande att stoppa filmen halvvägs och slänga ihop en snabb recension bara för att få glömma eländet så snabbt som möjligt. Jag kämpade mig igenom den bara för att till sist få höra en avslutande moralkaka om global uppvärmning innan eftertexterna rullade fram. Aldrig förr har en helsvart bild framstått som ett ljus i mörkret.