Desperate Housewives – säsong 1

Det börjar med självmord, fortsätter med otrohet och slutar med nerbrända hus. Öppningen som gjort tv-serien “Desperate Housewives” till en storsuccé både i USA och i Storbritannien. I premiäravsnittet i USA tittade 21 miljoner människor, och veckan därpå trängdes en tiondel av landet, 30 miljoner framför teven. Framgångsreceptet förutom den chockerande inledningen, vackra hemmafruar – och överraskande subtil och svart humor.
“Desperate Housewives” utspelar sig på återvändsgatan Wisteria Lane i en vykortsliknande förort med vita staket där alla verkar leva sina perfekta liv. Men inget är naturligtvis som det verkar – även om alla i vanlig ordning försöker hålla masken. Susan, (Teri Hatcher), är singelmamman som dumpats av sin man för sekreteraren och nu desperat letar efter en ny man. Lynette (Felicity Hauffman) är en neurotisk mamma som spolat sin karriär för att ta hand om sina fyra jobbiga barn. Exmodellen Gabrielle (Eva Longoria) stöter på sin 17-årige trädgårdsmästare när den välbärgade maken är på jobbet. Här finns också bombnedslaget Edie (Nicolette Sheridan) som skiljer sig oavbrutet och ständigt har nya män. Till sist är det tvångsmässiga Bree (Marcia Cross) vars perfektionism håller på att driva hela familjen till vansinne. De säger sig vara vänner, även om de aldrig pratar om problem eller motgångar. Fasaden är viktigast på Wisteria Lane.

“Desperate Housewives” inledning var lika perfektionistisk som Bree bäddar sitt hus sängar. Det sa pang, vi hade knappt hunnit blinka innan hela historien var där, självmordet, otroheten och branden. Med alla kort på boden ville vi inte annat än ha mer. Mycket mer. Men, precis som allting annat har det goda ett slut. I “Desperate Housewives” tar det ungefär tio avsnitt innan motorn börjar gå på tomgång och skådespelarna på rutin. Serien nådde sin topp alltför tidigt, och vad som fortsättningsvis gjort serien så framgångsrik är att alltför många lurat sig själva att de fortfarande ser vad de såg i början. Det var helt enkelt, för bra.

“Desperate Housewives” är en svart dramaserie där huvudkaraktärerna ofta presenterar komiken med en subtil och satirisk ton. Serien blev ett kulturellt fenomen då de porträtterade de riktiga desperata hemmafruarna, som det allt som oftast beskrevs i tidningar och i tv. Jag vet inte riktigt om det stämmer. Egentligen känns det bara som Felicity Hauffman och hennes karaktär Lynette är någorlunda trolig. Ni vet, framgångsrik affärskvinna som ger upp jobbet, och låter sin mindre begåvade man jobba, samtidigt som hon tar hand om två sexåriga tvillingar, en femåringar och en nyfödd. Lynettes är en Desperat hemmafru. De andra? Njae.

Felicity Hauffman är också skådespelerskan som lyser starkast, och hon behöver inte överdriva sina scener för att göra dem troliga. Det kanske beror på att hon har det lättaste materialet att arbeta med. De andra hemmafruarna har trots allt inte så lätta uppgifter att försöka skapa trovärdighet i bisarra situationer. Å andra sidan. Vad vet jag om hemmafruar?

“Desperate Housewives” är ingen dålig tv-serie. Tvärtom. Jag sträcksåg avsnitten, och kände mig egentligen aldrig uttråkad, även om seriens 40-minutersavsnitt kändes långsammare än andra series 40-minuteravsnitt brukar kännas. När serien är som bäst är den guld. Förutom att leverera bittra skratt finns det också en märklig stämning kring hela serien, det är svårt att lista ut vad som komma skall. Det ska bli spännande att se om den andra säsongen lyckas föra in nytt blod – i en annars nedåtgående tv-serie.