Publicerad kl 14:07 den 5 apr 2014

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Hayao Miyazakis senaste tillskott till Ghibli-filmografin är något så ovanligt som en animerad historisk skildring. Disney har gjort någon enstaka, och det finns ytterligare ett fåtal, men i stort är de sällsynta. Det kan tyckas vara väldigt märkligt, historiens frånvaro i barnkulturen. Att man förespråkar hårdare tag i skolor, större satsningar på bildning, men inte ens reflekterar över att barnkulturen i mångt och mycket utgörs av ren eskapism, i de fall då den inte är direkt skadlig genom normativa porträtteringar och orättvisa skildringar av etnicitet och könsroller. Kan tänkas, är det vanligare i Japan, där den tecknade filmen inte är lika befäst i barnkulturen, utan i större utsträckning riktar sig till en vuxen publik. Oavsett vilket, hör det inte till vanligheterna att historiska dramer nomineras för Oscars i kategorin bästa animerade film. Detta gör ”Det blåser upp en vind” till något ganska unikt.

Jiro Horikoshi var en japansk flygplansingenjör under 1900-talets första halva och framför allt verksam inför andra världskriget, en fiktionaliserad version av hans livsberättelse utgör intrigen i ”Det blåser upp en vind” – det vill säga att likheter delas med verkligheten genom historiska händelser, personer och de stora dragen i hans yrkesverksamma liv. En invävd intrig kretsande kring Jiros privatliv finns i och med en kärlekshistoria, som å sin sida är baserad på en japansk roman från den tiden filmen utspelar sig, med vilken filmen även delar sin titel. Miyazaki har alltså tagit en historisk person och liv, och placerat i en redan skriven fiktiv kontext, och på så sätt skapat ett intrikat sammansatt verk.

Även med det historiska greppet med en förlaga hämtad i verkligheten, känns flertalet element och teman igen som typiska för Miyazaki. Mest påtagligt är förstås flygandet som ju till någon grad förekommer i de flesta av hans tidigare filmer, antingen som intrigbärande redskap som i ”Laputa – slottet i himlen”, ”Porco Rosso” eller ”Kikis expressbud”, eller mer invävt i bakgrunden som i ”Spirited Away” och ”Min granne Totoro”. Filmen arbetar även starkt med en tydlig antikrigstematik, som förstås även den genomsyrar Miyazakis tidigare verk. Det är tämligen intressant hur ”Det blåser upp en vind” jobbar med detta tema på ett relativt okonventionellt sätt, utan direkt ställningstagande eller moraliserande kring krigets omständigheter, utan endast fördömande av det i sin helhet. Det känns nästan uppfriskande att filmen istället för att politisera sig och ägna sitt innehåll åt nazismen och dess förtryck, nöjer sig med att vid upprepade tillfällen kommentera hur Horikoshis utmärkta ingenjörskonst används för fel ändamål – krig. Kritiken får en tydligare pacifistisk prägel, och effektiviseras när den förmedlas på ett någorlunda annorlunda sätt.

Emellertid finns även aspekter filmen inte delar med åtminstone de bästa ur Miyazakis filmografi, nämligen magin. Förutom i en handfull drömsekvenser som dyker upp med regelbundna mellanrum, misslyckas filmen med denna viktigaste av alla ingredienser när det kommer till just Miyazaki. Vidare vävs inte de två intrigerna ihop så väl som man skulle kunna önska, det blir en viss obalans mellan Jiros karriär och kärleksintresse, rent utrymmesmässigt. Idealt hade varit om de fungerade som en symbios för varandra, drev varandra framåt, och speglade varandra, tyvärr sker inte riktigt detta.

Det är synd att en god berättelse får stå tillbaka för en något slarvig dramaturgi, då man kan tycka att regissören borde klara ut detta med lätthet med tanke på sin repertoar och erfarenhet. Min allra främsta behållning är det magiska berget vid vilket delar av filmen utspelar sig. Berget är misstänkt likt Hokusais målningar av Mt. Fuji, en nationalsymbol som under efterkrigstiden förbjöds av ockupationsmakten att avbildas i japansk film. Denna typ av detalj stärker på ett väldigt elegant sätt kriget som brytpunkt mellan det gamla och det nya Japan, och berikar en skildring av denna historiska period något ofantligt. Tyvärr duggar dessa detaljer inte tätt, och att det är min allra främsta behållning är ganska talande för filmens misslyckande. Å andra sidan är Miyazaki även när han är som minst inspirerande och magisk, fortfarande en av de bästa på animerad film, och ”Det blåser upp en vind” är sina brister till trots en väldigt fin sådan.

Det Blåser Upp En Vind

Regi

Hayao Miyazaki

Skådespelare

Emily Blunt,
John Krasinski,
Joseph Gordon-Levitt,
Martin Short,
Stanley Tucci

Genre

Animerat

Originaltitel

Kaze Tachinu

Premiärdatum

4 april, 2014

Språk

Engelska

Längd

126 minuter

Produktionsår

2013