Det levande slottet

Flickan som sitter i mitten på den främsta raden skrattar åt en talande fågelskrämma. Hon var nog där först och tog sin favoritplats, jag kom sist och fick sitta på kanten.
Hon har antagligen stenkoll på Miyazakis alla tidigare verk, har dem samlade i flashiga dvd-utgåvor hemma i sin lägenhet med japaninfluerad inredning. Jag har sett Spirited Away och tycker att den är helt okej.

Flickan på första raden är nära att brista ut i gråt när filmens unga Sofi förvandlas till en 90-årig gumma, och känner verkligen medlidande när Sofi inser hopplösheten i att få den vackra trollkarlen Hauru. Miyazakis berättelse om ett omöjligt kärleksförhållande under rådande världskrig försätter tittaren i ett tillstånd som inte hör hemma i biosalonger, förflyttar åskådarna till en värld av stilren karaktärsdesign och underlig arkitektur som förtäljer en saga skriven helt utan kompromisser. Behöver människorna flyga, eller om elden får för sig att prata, så gör de det. Skulle natthimlen bli vackrare av ett fyrverkeri så fylls skyn genast av sprakande neonfärger och skimrande ädelmetaller.

Det känns aldrig fel.

Men Miyazaki har fått för mycket neonfärg och målar gärna lite på publikens näsor, känner ett behov av att kasta moralkakor bakade av “utseende spelar ingen roll” och “döm inte boken efter omslaget”. Drar ut ett vackert slut till något plågsamt bara för att knyta ihop några mystiska biroller med ett platt slut. Jag suckar, och flickan på första raden kan inte låta bli att stråla av lycka.

Det här är en film för henne.