Devil

Fem personer fastnar i en hiss, en av dem är djävulen som vill ha ihjäl de andra för att de varit dåliga människor. På utsidan försöker en polis med ett tragiskt förflutet och några väktare fundera ut vad som är fel med den upp- och nedgående människofraktaren.
Så många “twistar” blir det inte, i alla fall inte av det överraskande slaget. Händelseförvecklingarna är tämligen lättförutspådda och man kan rätt snabbt gissa vilken person som är den maskerade demonen med gethorn, detta trots filmskaparnas billiga försök att finta bort oss. Filmen vågar inte satsa helt ut på en subgenre utan blandar istället element från polisundersökningsfilmer, “misstänksamma människor fångade i ett begränsat utrymme”- filmer (Hitchcocks “Lifeboat” om man vill göra en snäll jämförelse) och Dick Maas två demoniska hissfilmer “De Lift” och “Down” (där den sistnämnda är en amerikansk remake av de första).

Skådespelarna är, som seden bjuder i b-skräckisar, en blandning av mestadels mediokra aktörer som känns igen från småroller i större filmer eller halvstora roller i tv-serier. Bäst är Jenny O’Hara (Big Love) som alltid är bra som i sin mammafigur.

Hantverkarmässigt höjer sig “Devil” snäppet över sina b-filmsfränder med ett foto, signerat Tak Fujimoto, som gör sig positivt märkbart redan från den inledande titelsekvensen. John Erick Dowdles regi träffar också rätt när den siktar på att utnyttja genrens generiska skrämseltricks till bästa effekt.

“Devil” ger vad den lovar, några underhållande men tämligen hjärndöda skräckkickar som presenteras kort och koncist utan krusiduller men med en gedigen kunskap bakom kameran om hur man utnyttjar genren b-skräckisars begränsade förutsättningar..