Publicerad kl 00:00 den 14 Nov 2006

av

Erik Lagerfeldt

elagerfeldt@cine.se

Taggar:


Den brittiska regeringen blir misstänksam när stora mängder av diamanter försvinner under transport och inte återfinns på den internationella marknaden. Det blir den brittiske agenten James Bonds uppgift att utreda det som till synes verkar vara en simpel smuggelhärva. Men det visar sig senare vara en mycket mer omfattande och skrämmande operation ledd av mannen som mördade Bonds fru, Ernst Stavro Blofeld, som tänker använda diamanterna till ett visst laserprojekt, något som inte kan båda gott.
En man med kinesiskt ursprung skickas igenom en glasvägg och får en spark i ansiktet, filmen är igång. Bond är på jakt efter att hämnas sin frus död, han är på jakt efter Blofeld. Tanken av att Bond piskas av minnet av sin döda fru i jakten på att sätta stopp för den store boven Blofelds planer är en spännande tanke. Det märks inte så tydligt på Bond då han inte gärna är personen att brista i gråt tillsammans med en liter whiskey, utan visar sig i mer actionscener än vad man vanligtvis skådar. Han har nu mindre tålamod med att skippa rättvisa, vilket gör Bond till ett trubbigare instrument än vanligt. Flertalet actionscener är bland det främsta som utmärker sig i ”Diamantfeber”. En del snygga, en del inte lika bra. Var det gäller skådespel är det ingen annan än Sean Connery som gör intryck. Ingen av de karaktärer som omger James Bond under filmens gång känns övertygande. Jill St. Johns rollprestation som Tiffany Case är inget vidare och känns ibland nästan larvig. Lana Wood, som spelar en viss Plenty O’Toole, upptäcktes av producenterna när de bläddrade igenom ett nummer av Playboy och är förövrigt dubbad i filmen.

Skådespelarskiftet från Telly Savalas till Charles Grey för rollen som Ernst Stavro Blofeld, och skiftet mellan George Lazenby tillbaks till Sean Connery som Bond har gjort det svårt, nästan förstört lite, möjligheten att känna den nödvändigt starka koppling mellan dessa två filmer. För de hör mer eller mindre ihop, ”Diamantfeber” börjar där ”On Her Majestys Secret Service” slutar. Det är ouppklarade affärer mellan de två och i skådespelarskiftet förfaller den personkemi som byggts upp och det krävs mer ansträngning av tittaren för att känna med i stämningen.

I en summering ger ”Diamantfeber” blandade intryck då skådespelet, bortsett från Sean Connery, inte är speciellt stimulerande, actionscenerna är ibland riktigt bra, men emellanåt utdragna och fantasilösa. Men den innehåller egentligen allt som krävs för att vara en hyfsad Bond-film, klämcheck dialog, en del minnesvärda actionscener (i synnerhet slagsmålet i hissen), sköna gadgets, och vad man nu än kan tänkas önskas inom Bond-termer, om man inte har allt för höga förväntningar, är jag säker på att det levereras.

Diamantfeber

Regi

Guy Hamilton

Skådespelare

  Charles Gray,
  Jill St. John,
  Jimmy Dean,
  Lana Wood,
  Lois Maxwell,
Bernard Lee,
Desmond Llewelyn,
Sean Connery

Genre

Action, Äventyr, Science Fiction, Thriller

Originaltitel

Diamonds Are Forever

Premiärdatum

19 december, 1971

Språk

Engelska, Tyska

Längd

120 minuter

Produktionsår

1971