Die Hard 4.0

John McClane är tillbaka. Problemet är bara att han har tappat sitt hår, sin rappa käft och att den nye regissören Len Wiseman är mannen bakom de horribla “Underworld”-filmerna. Lägg till att Bruce Willis är 52 år gammal och att filmen är gjord för att visas som barntillåten i USA. F-ordet lyser därmed i sin frånvaro och “Die Hard 4” må förvisso vara en hyfsat kompetent actionrulle, men någon värdig uppföljare till klassiska “Die Hard” är den knappast.
En attack mot USA:s samtliga datanätverk hotar att slå ut hela nationens infrastruktur. Männen bakom attacken har förutsett alla åtgärder som myndigheterna kan vidta, men de räknade inte med vad som kan hända när John McClane ger sig in i leken.

Det känns som att Len Wiseman har missuppfattat hela Die Hard-konceptet, eller så tror han benfast på att hans egna idéer kommer hyllas av fansen. Han målar upp ett USA som är digitalt, spejsat och sårbart, allt inramat i både dold och uppenbar USA-kritik. John McClane är inte längre manlighet och badass förkroppsligad, utan en bortglömd före detta hjälte och en misslyckad familjefar som stöts bort av sin dotter. Han har vuxit upp, lyssnar på Creedence och säger, nästan sorgset, att det var ett tag sedan han brukade hålla på med sånt här.

Timothy Olyphant, mest känd från den utmärkta tv-serien “Deadwood”, spelar storskurken som vill visa hur sårbart USA är genom att förstöra landet digitalt. Han gör det briljant, kan tilläggas. En ny Hans Gruber är han inte, men kylan och den psykiska råheten han utstrålar ligger på en nivå man inte ser ofta i dagens filmer. Tyvärr har Len Wisemans förkärlek för bystiga våp som slåss akrobatiskt (läs Underworld) satt sina spår i en Maggie Q som endast tillför filmen en actionscen. Dessutom finns det inte med en enda tysk i hela filmen. Bara en sådan sak gör att man stannar upp och frågar sig: “Är det verkligen Die Hard jag ser?”

Till “Die Hard 4”:s fördel talar ändå ett par stycken rätt hyfsade actionscener, dock ingenting i närheten lika bra som i den första filmen. Det känns nästan som att det blir för mycket finlir i slagsmålen och skottlossningarna när man helt enkelt bara vill ha en svärandes John McClane som skjuter terrorister och drar fräcka oneliners. Bruce Willis får i “Die Hard 4” inte ens fullborda sitt Yippie-ki-yay med den avslutande svordomen. Det är då man inser att man inte ser på Die Hard. Man ser på något annat. Tyvärr.