Diktatorn

“Diktatorn” är i mitt tycke Charles Chaplins konstnärliga höjdpunkt och en självklar klassiker. Det är helt rättvist att den finns med bland de tio filmerna i toppen av listan. “Diktatorn” är en komisk och satirisk taskspark riktad mot Adolf Hitler när denne befann sig nära höjden av sin makt och innan de fasansfulla följderna av nazismens skräckvälde till fullo hade hunnit avslöjas för omvärlden.
“Diktatorn” är en av ytterst få filmer som helt respektlöst tar sig friheten att driva med en då levande ledare för en annan nation och en film som idag förmodligen skulle ha svårt att bli inspelad och än mindre distribuerad. Chaplin hade den unika friheten att han helt kunde finansiera inspelningen ur egen ficka.

Inspelningsarbetet påbörjades 1938, och kom att bli en långdragen process, då Chaplin skrev om sitt manus under arbetets gång. Slutscenerna vållade särskilt mycket bekymmer, och även andra delar av filmen gjordes om flera gånger. Ibland fick detta till följd att redan rivna kulisser måste byggas upp på nytt för att vissa scener skulle kunna tas om samt nya läggas till. Denna tålamodsprövande och kostnadskrävande kreativa möda födde tillslut en klassisk film.

“Diktatorn” utspelas i det fiktiva riket Tomanien, och berättelsen tar sin början i första världskrigets skyttegravar. Den lille judiske barberaren, spelad av Chaplin, är en enkel inkallad soldat i Tomaniens armé, som av en slump kommer att rädda en adlig officer undan fienden efter en vådlig flygfärd som slutar i en kraschlandning. Barberaren förlorar minnet och blir inlagd på sjukhus.

Under tiden sveper förändringens vindar genom Tomanien, som sedan det förlorat kriget slungas in i en tid av depression och oro. Partiet dubbelkorsarna, under sin mustaschprydde ledare Adenoid Hynkel, spelad av Chaplin, tar så småningom makten och förvandlar Tomanien till en diktatur. Hynkels stormtrupper förföljer och trakasserar alltmer våldsamt landets judiska befolkning. När barberaren skrivs ut från sjukhuset och kommer hem för att öppna sin salong, är han ovetande om de nya “lagar” som gäller för judarna. Tämligen omgående efter hemkomsten konfronteras barberaren dock med förtryckarna, men vägrar att underkasta sig utan strid. Det kostar honom nästan livet men i sista stund räddas barberaren från att lynchas då befälhavaren över stormtrupperna visar sig vara officeren han räddat under kriget. Officerens ingripande leder till att barberaren återfår minnet. Till barberarens hjälp skyndar också en ung kvinna, Hannah, spelad av Paulette Goddard. Tillsammans bjuder de förtrycket motstånd när tillfälle ges. Berättelsen om barberaren varvas med skildringen av diktatorn Hynkels vardag i palatset, där han rastlöst smider planer, delar ut order, diskuterar med sina ministrar och rådgivare, samt tar emot diktatorskollegan Benzino Napaloni för överläggningar om invasionen av grannlandet Osterlich.

I “Diktatorn” finns många minnesvärda, klassiska scener och dialoger. Den kanske mest kända scenen är förmodligen Hynkels självbelåtna och lekfulla bollande med världen i form av en till jordglob maskerad ballong. Scenen är inte bara ett skickligt koreograferat komiskt och akrobatiskt nummer med en ton av allvar, utan den fångar även ett skeende, en förutsägelse av det som komma skulle. Idag tjänar den som en påminnelse om den hybris som alltid utmärker aspiranter på enväldigt världsherravälde: det slutar i apokalyps. Det är fullkomligt briljant satir.

Min personliga favorit är scenerna som skildrar det alltmer upptrappade prestigemötet mellan Hynkel och diktatorskollegan Napaloni (en illa dold karikatyr av fascistdiktatorn i Italien Benito Mussolini), som utmynnar i ett hetsigt, och vansinnigt roligt, ord- och matkrig på sandlådenivå. Chaplin använder sig även skickligt av den slående likheten mellan barberaren och Hynkel för att göra ironiska jämförelser och andra iakktagelser. Diktatorn Hynkel framställs som en rastlös människa som hastar mellan olika projekt och känslolägen, men som varken förmår avsluta något eller har kunskapen som krävs för att styra landet. Exempelvis förmår Hynkel inte att underteckna ett brev då det inte finns en fungerande penna till hands på skrivbordet. Därför beslutar han efter ett raseriutbrott att inte skicka det. Barberaren framställs som en lugn, kompetent och yrkesskicklig person, som gör det han kan bäst. I en scen arbetar han exempelvis med att raka en kund i takt med Brahms ungerska dans nr 5, och utför varje moment exakt efter musikens rytm vilket visar hans skicklighet med rakkniven.

I slutet får även de stora fysiska likheterna herrarna emellan avgörande betydelse för handlingen när den civilklädde Hynkel misstas för den från koncentrationsläger förrymde barberaren och arresteras. Medan barberaren i sin tur ställs att tala inför Hynkels arméer som just invanderat grannlandet Osterlich och därmed krossat Hannahs och de andra judiska flyktingarnas dröm om ett liv i fred och frihet undan förtrycket i Tomanien. Barberarens tal till trupperna övergår i ett tal till hela mänskligheten och slutligen talar han direkt till Hannah och ber henne att fortsätta hoppas, då de mörka molnen kommer att skingras och en ny ljusare, fredligare framtid väntar på att bryta fram.

Tonen i filmen övergår långsamt från öppningens typiska, stumma Chaplin-slapstick till alltmer allvar, men utan att berättelsen faller sönder på vägen. Istället leds åskådaren skickligt fram till det avslutande pacifistiska talet, vars humanistiska patos må ha haft liten inverkan på skeendet i samtiden men som med åren har antagit en tidlös kvalitet vilken bidrar till att göra Diktatorn ständigt aktuell. I en förvisso alltmer demokratisk värld är det nyttigt att påminnas om diktatorer och med humorns och satirens hjälp söka avslöja deras förrädiska locktoner.