Direktören för det hele

En dogmakomedi av Lars von Trier i “The Office”-miljö? Den gränsöverskridande dansken bestämde sig för att ta ett avbrott från sin samhällskritiska Amerika-trilogi och politiska alster, för att skapa någonting mer lättsmält.
Ravn har låtit uppfinna en icke-existerande vd för den it-firma han bedriver, allt för att upprätthålla sitt goda anseende, och kunna skylla ifrån sig mindre populära beslut som han genomför. Men när Ravn ska sälja sin firma till den ilskne isländaren Finnur, som får Ernst Hugos läkare i “Riket” att framstå som danskälskande, tvingas han anlita en skådespelare som ska agera den fiktive direktören.

Det märks att filmteamet haft det kul under inspelningen. I öppningsscenen gör berättarrösten det tydligt för publiken att det vi just ska få betrakta är en “harmlös komedi”. Vad som därefter följer är en lysande dialog om skådespelarkonstens beskaffenhet, ett par metafilmsinslag och allehanda tokerier i kontorsmiljö.

Jens Albinus är komiskt genial i sin gestaltning av den improviserande b-skådisen Kristoffer (värt att notera är att Albinus spelade en karaktär med samma namn i von Triers “Idioterna”). Framför allt kan jag inte låta bli att le över hans tafatta försök att framstå som trovärdig för de anställda på firman, utan någon som helst kunskap om vad företaget ens sysslar med. Men den härligt oförutsägbara humorn, som ligger i dialogen, slutar inte där. Personalen visar sig vara mer inkompetent och moraliskt skrupelfri än Kristoffer. Till karaktärsgalleriet hör kvinnan som livrädd ger ifrån sig högljudda skrik från kopiatorrummet, mannen med ett Mike Tyson-hett temparent som försöker ge “direktören” käftsmällar, samt den flörtiga blondinen i läderstövlar.

“Direktören för det hele” utger sig för att vara en lättsamt underhållande film utan något egentligt budskap. Som sådan är den lyckad, trots att det roliga konceptet kan kännas lite väl utdraget mot slutet och vissa partier lite tomma. Vi har tidigare sett prov på von Triers svartkomiska ådra i “Riket” och “Idioterna”, och här visar han att han behärskar komedigenren fullt ut samtidigt som det finns en underliggande moral.