Disco-Daggarna

Vi dammar av pärmen som innehåller mall A + B, skapar en sämre grafisk version av Worms 3D till mobiltelefoner. Slänger in lite kända röster – och vi har receptet för en vinnande film? Nej. Nej. Nej. Och nej.
Det finns absolut inget som motiverar att se “Disco-Daggarna” som bara är en platt, taffligt animerad tråkrulle. Ingen närvarande humor, inget som står ut över det ordinära. Historien är skriven på samma nivå som svenskprovet för för tredjeklassare och det mesta är bara illa.

Allt runt filmen handlar om hur man marknadsför ett från början dödsdömt projekt med avdankade idol-deltagare och på sätt hoppas att trettonåriga flickor skall rusa till biograferna för att få sina hjärtan uppskruvande ett extra varv genom att få höra sina stora idolers röster. Nu är det ingen tonårsfilm – det är en barnfilm. Barn som fullständigt skiter i Danny & Co i EMD. I ärlighetens namn hade nog barnen i min närmaste krets bara skakat på huvudet. Även de har ju en känsla för bra film – och dålig film.

Årets sämsta biofilm utan större tvekan. Daggmaskar & b-kändisar. Ingen vinnande kombination och känns mer som ett bisarrt skivbolagsjipppo än ett seriöst projekt.