Publicerad kl 00:00 den 18 Okt 2008

av

Thomas Mullo

tmullo@cine.se


Giuseppe Tornatore vräker inte direkt ur sig filmer. Hans förra film Maléna kom 2000 och Dold identitet är hans nionde sedan debuten Il professor 1986. Mest känd är han för Cinema paradiso som vann en Oscar för bästa utländska film 1990. Cinema paradiso som både är en hyllning till filmmediet och en nostalgisk barndomsskildring är en film som det är lätt att tycka om. Dold identitet däremot är en knepigare historia och inget man sväljer med ett leende. Trots det tycker jag man kan kosta på sig att se den här filmen, inte minst för att den ger en intressant aspekt på ett mycket aktuellt ämne inom vår europeiska gemenskap: sexhandeln med kvinnor från Östeuropa. Det temat är visserligen bara ett stickspår som förhöjer mystiken i den här täta berättelsen, men ger ändå en annorlunda vinkling på hur vi värderar på människan i det globala tidevarvet.
Med ett dolt förflutet som vi anar rymmer både våld och förnedring kommer ukrainska Irina till en småstad i norra Italien. I ett av stadens fashionabla hus bor och arbetar stadens guldsmeder. Det är ett välbevakat hus som få har tillträde till, men steg för steg och mycket målmedvetet lyckas Irina nästla sig in i huset och få jobb som hushållerska i en välbärgad familj. Snabbt får hon kontakt med familjens tioåriga dotter Thea som lider av en svårartad sjukdom och blir hennes förtrogna vän. Irina upptäcker att Thea är en hackkyckling i skolan, men det är något som hon inte stillatigande tänker acceptera. Därför visar Irina upp en betydligt hårdare sida och drillar närmast maniskt Thea att slå tillbaka. Relation som uppstår mellan de båda är intensiv och intressant. Samtidigt som Irina ägnar sig åt Thea och sköter hushåller kollar hon allt mer intresserat in familjens stora kassaskåp. Plötsligt förändras emellertid allt när det förflutna hinner ikapp henne och en man som kallas Möglet dyker upp. Det är en brutal hårlös man och det tar mig ett bra tag innan jag inser att mannen är Michele Placido från den gamla teveserien Bläckfisken. I bläckfisken var han en polis som oförtrutet kämpade mot maffian. Möglet däremot är en hänsynslöse sutenör och det känns onekligen lite överraskande att se Michele Placido i den riktigt vidriga karaktären.

Dold identitet är en film som överhuvudtaget har en hel del överraskningar på lut. Berättelsen tar inte riktigt de vägar man förväntar sig och filmen är långa stunder en riktig nagelbitare. Det är ingen tvekan om att Giuseppe Tornatore är en begåvad regissör; han har en skarp blick för detaljer och alltid en väl genomtänkt scenografi. Tyvärr har han i Dold identitet också en tendens att överlasta historien och göra den alltför melodramatisk. Det medför att han lägger in mer i berättelsen än vad som behövs och upprepar saker så att vi inte ska missa poängen. Det är svårt att inte gripas av Irinas öde, men filmen skulle ha tjänat på om den skalats av något och inte haft så många tillbakablickar. Det märkliga är att Giuseppe Tornatore skrev den här berättelsen redan 1987 och alltså haft gott om tid på sig att slipa till historien. Liksom i Cinema paradiso tar Giuseppe Tornatore hjälp av Ennio Morricone och hans musik är mycket närvarande i filmen. Den lyckas verkligen piska upp stämningen i flera spännande partier och som vanligt är han bra, men frågan är om filmen inte skulle ha vunnit på om musiken använts mer sparsmakat. Ksenija Rappoport i huvudrollen som Irina är dock lysande filmen igenom.

Dold identitet

Regi

Giuseppe Tornatore

Skådespelare

Claudia Gerini,
Ksenia Rappoport,
Michele Placido,
Nicola Di Pinto

Genre

Drama, Mystik

Originaltitel

La Sconosciuta

Premiärdatum

19 oktober, 2006

Språk

Italienska

Längd

118 minuter

Produktionsår

2006