Publicerad kl 17:14 den 20 Okt 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


Det är svårt att inte falla för Joseph Gordon-Levitt. Hans konsekvens i val av roller har varit högre än de flestas. Genom samarbeten med Rian Johnson, Christopher Nolan och Steven Spielberg gick vägen till stjärnorna som en dans. Med filmer som ”Mysterious Skin”, ”(500) Days of Summer”, ”Inception” och ”Lincoln” har han gjort det tydligt att han både är mångfacetterad som rollskådespelare och varierad gällande vilken produktionsnivå hans filmer tar i anspråk. Utöver denna fina resumé har han dessutom flertalet gånger visat sig både ödmjuk och väldigt humoristisk i intervjuer och på presskonferenser. Att hans långfilmsdebut som regissör hade vissa förväntningar på sig känns därför högst rimligt.

”Don Jon” öppnar tekniskt triumferande. Gordon-Levitt använder sig av en montageklippning som omfattar ljud såväl som bild, vilken i sin intensivt rytmiska klippfrekvens upplevs smått explosiv och nästan utmattande. Jag kan känna igen stilen från bland annat hans första kortfilm ”Sparks” från 2009. Tempot avtar inte mer än i just klippfrekvensen, utan filmen rullar på i idel snabb takt. Berättelsen skildrar huvudpersonen Don Jon, spelad av regissören själv, som är en sorts modern inkarnation av legendens Don Juan. Han är en porrberoende slusk. På dagarna kollar han porr, på kvällarna frekventerar han med sina vänner en klubb där de betygsätter kvinnors utseende. Första vändningen kommer när han får syn på sin drömkvinna, den solklara tian Barbara Sugarman. Hans livsvanor sätts på prov och det är frågan om han kan ändra på sig för sin kärleks skull.

Under filmens första halva har jag stora problem med det allra mesta förutom de goda tekniska aspekter jag nämnde ovan. Det är en sak att Don Mortello är en motbjudande man som jag omöjligtvis finner några som helst sympatier för – hans kvinnosyn återskapas i filmens foto där lättklädda kvinnor helt utan att problematiseras slängs upp i enorma närbilder titt som tätt. Det känns som att filmen borde ha varit allt förutom just detta, objektifierande. Nog för att Barbara är mer än bara en kropp, hon besitter flertalet egenskaper och dimensioner, men rollen gavs inte till Scarlett Johansson för intet.

Filmens andra vändning kommer i takt med att en andra kvinna får mer och mer skärmtid. Esther heter hon, hon som i slutändan får representera verklighetens kvinna i filmen. Spelad av Julianne Moore är hon förstås en fröjd, och relationen mellan henne och Don är den raka antitesen till den mellan Don och Barbara. Denna andra halva där hon medverkar, gör all skillnad för ”Don Jon”. Plötsligt ges filmen en mening. Den ställer frågor om hur man egentligen lever sitt liv, om det går att ändra sig och rent av bättra sig. Svaret blir att man nog bara behöver stanna upp och tänka efter ibland.

När filmen är slut är det tydligt att den var mer nyanserad än vad dess första halva vittnade om. Dramat i sin helhet fångar mitt intresse rakt igenom tack vare goda skådespelare och höjdpunkterna som ligger i scenerna kring Jons familjs matbord. Så trots vissa väldigt tveksamma kvinnoporträtt har filmen en kvalitet. Gordon-Levitt visar att han har talang även bakom kameran, och det ska bli fortsatt spännande att se kommande filmer, där han förhoppningsvis kan göra sin idé rättvisa fullt ut.

Don Jon

Regi

Joseph Gordon-Levitt

Skådespelare

Glenne Headly,
Joseph Gordon-Levitt,
Julianne Moore,
Scarlett Johansson,
Tony Danza

Genre

Drama, Komedi

Originaltitel

Don Jon

Premiärdatum

25 oktober, 2013

Språk

Engelska

Längd

90 minuter

Produktionsår

2013