Don’t Come Knocking

Howard Spence har haft det bättre. En gång i tiden spelade han de stora västernhjältarna, nu finns det bara biroller kvar. Stjärnan, eller Hollywoods bad boy, som tidningarna har kallat honom, lever ett själviskt liv och dränker vardagen med sprit, droger och unga kvinnor. Spence lämnar en pågående inspelning. Han tar en häst och rider ironiskt iväg likt en riktig västernhjälte. Han träffar sin mor, som via eftersökningar i skvallertidningar avslöjar att Howard förmodligen har ett barn någonstans. Tanken på barnet får honom att tro att livet kanske inte varit helt förgäves och han ger sig iväg för att leta reda på sonen eller dottern.
Wim Wenders är ännu en av dessa regissörer med intelligenta tankar, som skulle kunna jobba som intervjuoffer istället för regissörer. Att läsa intervjuer med regissörer ur denna grupp är minst lika underhållande som att se deras filmer. När det sedan visar sig att filmerna inte alltid är lika bra som regissörernas tankar undrar man varför. I Wim Wenders fall handlar det inte om pengar, brist på förtroende eller motivation. Det är snarare brist på manuskript som är lika kontroversiella som dessa filmskapares tankar. Tyskfödde Wenders, som sedan en lång tid tillbaka är engagerad i amerikansk politik, skulle må bättre av att göra en film om det han är engagerad och framförallt kunnig i. Istället har han tagit vännen och den före detta kollegan Sam Shepards manus, och satt densamma i huvudrollen (Wenders regisserade “Paris, Texas” där Shepard hade en av rollerna).

Shepards idé, eller Wenders cinematografi är inte dåliga. Det sistnämnda, filmens foto, är stundtals extremt vackert, och i Wim Wenders-manéer inleds just filmen med långa svep över ett vackert landskap, i detta fall öken i centrala USA. Shepard har i sitt manus låtit Wenders bilder tala mer än hans egna huvudkaraktärs tankar. Även om man naturligtvis ska utnyttja en duktig regissörs bästa sidor känns det som Shepard knäat för mycket – och att i ett djupare perspektiv få ta del av den avdankade skådespelaren Howard Spences tankar hade varit intressant.

“Don’t come knocking” pendlar mellan att vara charmig och otroligt utdragen och långtråkid. Filmens charm ligger i att känslan ständigt känns riktig. Samtidigt som den riktiga känslan infinner sig går filmen över till att bli för riktig, och sålunda långtråkig. Halvvägs in i filmen tappar den alla fart, slutar att berätta historien och blir bara en lång inledning på slutet. Just slutet är emellertid mycket starkt, där Jessica Langes avslutande repliker är hela filmens höjdpunkt.

“Don’t come knocking” är ett ärligt försök på att blanda Wim Wenders artistiska intellekt med Sam Shepards egna erfarenheter från skådespelaryrket. Hade filmen varit lika stark som på slutet, där sorg, hopp och missförstånd blandas ihop till en salig blandning, hade “Don’t come knocking” blivit både Shepard och Wenders flaggskepp i respektive karriärer.