Doom

Id Software hade tittat för mycket på “Alien” när det skickade in en marinsoldat i ett korridorskomplex för att springa på muterade monster i pixelkostym från helvetet.
Tolv år senare köper någon rik snubbe och ett konsortium licensen till Doom och gör en film av det.

Publiken ger åtminstone sken av att vara professionellt och objektivt inställda till filmen, ända tills det att The Rock levererar sin första replik med kylskåpsstelhet. Vi hör en ohörbar, men ändå tydlig kollektiv suck, och ett pennraster från samtliga filmjournalister som kvickt formar betyget 1/5. För säkerhetsskull, så att man kommer ihåg ifall man somnar.

Fast det gör man inte, marinsoldaterna som är utsända för att rädda mänskligheten spottar fler kulor än repliker och håller alla som är bekväma med hjärndöd monsteraction klistrade. Kamera, sceneri, berättarstil och kärnhandling är brottsligt lik den i Alienfilmerna, men av någon nördpuckad anledning har man plockat bort kvalitén från nyss nämnda filmserie och det blir bara en fånig pastisch på vettigt monstervåld.

Anledningen till att filmen klarar sig från en nolla är enbart tack vare de ironiska referenserna till spellicensen (läs: BFG) och en scen filmad helt ur förstapersonsperspektiv. Slutet får alla spelnördar att gråta blod och är man verkligen intresserad av filmen kan man hyra den på DVD istället och spola fram till förstapersonsskjutarscenen som är den enda som är värd att se. Sedan kan du stänga av.