Doxa

I centrum av Magnussons psykologiska thriller om etiska ställningstaganden står Sanna, som ställs inför ett nytt skede i livet när hennes far åker in på sjukhus med en dödlig sjukdom och då hon nyligen separerat med pojkvännen Jon. Sanna flyttar in i sin fars lägenhet och då hon hittar urklippta dödsannonser i en byrålåda över personer som arbetade på samma fabrik som hennes far, blir hon fast besluten att tillsammans med sin bästa väninna ta reda på sanningen bakom sjukdomen och kopplingen med de andra arbetarna.
Vad som hade kunnat bli en tung, gripande film om den lilla människans kamp mot den store, en psykologisk studie av en kvinnas nervsammanbrott och kamp för rättvisa, blir istället en pretentiös berättelse, lika livlös som en vardagsgrå Stockholmsnatt. Här försöker man bygga upp ett mysterium kring pappans sjukdom, då vi tittare ges lite ledtrådar här och var i Sannas sökande efter sanningen och möten med personer som arbetade med fadern. Problemet ligger i att man aldrig riktigt engageras av berättelsen eller karaktärerna, på grund av manusluckor, bristande personregi och skådespeleri.

Eva Rexeds gestalning av en kvinna som hamnar i maktlöshetens klor och tar lagen i egna händer, mynnar ut i överspel med repliker som känns lästa innantill och onaturligt levererade. Som grädde på moset använder filmen sig av en berättarröst vid vissa tillfällen, för att tydliggöra för oss tittare vilka tankar som far igenom Sanna huvud, kliché var ordet. Trots det komplexa dilemma Sanna ställs inför, till vilken grad man är villig att gå för att skipa rättvisa, så blir man som tittare inte engagerad av den lövtunna karaktärsutvecklingen och scenfrånvaron.

Den i övrigt stjärnspäckade ensemblen är inget att hänga i julgranen. Torkel Petersson, som imponerade på mig i “Jalla! Jalla!”, med charm och karisma, känns här som en intetsägande medelsvensson i rollen som Jon som tycks upprepa sig i de scener han är med om att Sanna ska lugna ner sig. Cilla Jelf utgör inget annat än personlighetslös moralisk stöttepelare i rollen som vänninan Jessica. Pernilla August, däremot, står för filmens ljusa punkt och gör en i sedvanlig anda genuint, övertygande porträtt, denna gång av en kvinna i en hög maktpostition som döljer ett par mörka hemligheter.

Filmen försöker skapa spänning och mystik med krystade inslag som att låta gamla fabriksdokument som Sanna försöker få tag på undanröjas hack i hälarna på hennes letande, för att förstärka känslan av paranoia, trots att man redan tidigt kan lista ut hur allt hänger ihop. Jag tycker att slutresultatet är en förutsägbar thriller med allvarsamma teman, men oengagerat utförande.